torsdag 22 augusti 2013

Snyggare lärka

Jag lägger upp lite fler nya bilder på gamla saker. Idag blir det min gröna lärksjal:





onsdag 21 augusti 2013

Inskolning med ont i hjärtat

Nu har vi börjat paltens inskolning på förskolan (det blev den som ska rivas, men det känns ganska bra ändå). Förskolan är bra, lärarna verkar verkligen gilla barnen, barnen verkar mysiga, men det är alldeles fruktansvärt hemskt ändå.

Efter en första dag tillsammans har min man pluggat till en tenta så jag har tagit hand om inskolningen. Palten har varit glad men väldigt mammig på förskolan, och helst inte gått mer än en meter ifrån mig. Om han vågat sig längre iväg har han snart sprungit tillbaka. Trots (eller på grund av?) det så tyckte fröknarna redan på tredje dagen, som var en måndag så vi alltså inte varit där på helgen, att vi skulle börja prova dela på oss.
Jag fick gå iväg från en gråtande palt och sitta i personalrummet medan han skrek på andra sidan väggen. Efter en liten stund blev det tyst och en fröken berättade att de gått ut och att han var gladare, men efter kanske en halvtimme kom hon igen och bad mig gå tillbaka, eftersom han blivit jätteledsen igen. När jag kom så snyftade han så han skakade och var helt förtvivlad, men vi lekte på gården en timme och sedan ville han inte gå därifrån och pratade om alla barnen och fröknarna.

Nästa dag hände samma sak, men nu kom de och hämtade mig tidigare eftersom han varit ledsnare än dagen innan. Då ville han inte att jag skulle röra i honom först, han ville bara åka hem direkt. Jag grät och kände att jag svikit honom.

Nu idag så är tentan gjord och min man är på förskolan istället. Jag vet inte hur det har gått, men jag tänker att jag ska prata med förskollärarna om det inte gått bättre än tidigare.

Dels tycker jag att det är jättekonstigt att de inte låter det gå fler dagar då föräldern är med innan de börjar dela på oss. Dels är det ännu konstigare att vi inte får vara med hela dagen, utan så länge föräldern är med är man bara där 9.30-11. Mer än hälften av den tiden är man dessutom ute på gården med barnen från alla avdelningar. På det här sättet hinner ju inte barnen knyta an det minsta eller ens bekanta sig med lärarna eller barnen, och jag undrar om det verkligen måste vara så?

Jag är så rädd för att jag skadar palten (inte bara att jag skadar vår anknytning, utan också att det gör ont i honom när jag går iväg), men samtidigt vill jag ju lyssna på personalen eftersom det faktiskt är de som har erfarenhet och vet vad som brukar fungera. Dessutom tror jag faktiskt att det är bra för barn att gå på förskolan och umgås med andra barn, och i vilket fall som helst så måste jag jobba och min man måste plugga så vi kan inte vara hemma med honom mycket längre.

Är det någon av er som läser som kan berätta hur era barns inskolning gick till? Låter det här normalt, är det så det måste vara?

Var sak på sin plats

Mina garner har ganska längre varit fler än jag haft plats för, och problemet blev akut när min kollega flyttade till Umeå och lämnade en kasse med blandade garner till mig. Jag är inte bara tacksam över garnerna, utan också över att det blev ett tillfälle att gå igenom min stash och ordna upp den ordentligt.

Jag började med att sortera alla garner efter material. Syntet lade jag i en kartong:


Ullgarnerna får bo i en resväska:


Entrådiga ullgarner lade jag i en egen plastpåse i resväskan:


Bomullsgarnerna fick en ny låda från Åhlens:


Och i en liten barnväska ligger de garner som är lite spexiga eller konstiga:

Dessutom satte jag alla sockgarner i en egen väska, men den tog jag visst inget kort på.

Kassen med garner som jag fick av min kollega innehöll garner som hon fått av sin mamma och aldrig direkt använt. Det var väldigt mycket syntetgarn från 80-talet, men en riktig guldklimp: växtfärgade ullgarner! Det är inte så stora nystan av varje färg och det känns som om man vill spara dem till något riktigt fint projekt, men jag är säker på att det kommer att dyka upp något någon gång som de passar perfekt till:


När jag var osäker på vad något garn egentligen bestod av (typ hela tiden, jag är verkligen dålig på sådant) så gjorde jag "bränntestet": jag brände en snutt av det över ett värmeljus.

Om det är ullgarn så luktar det bränt hår, ullen blir lite brun runt det brända och den brända biten går att smula sönder med fingrarna. Om det är syntet så smälter det och luktar bränd plast, och det brända går inte att göra sönder.

Jag har tyckt att det har varit svårt tidigare när jag har försökt kolla på ett enskilt garn vilket material det var, men nu när jag gjorde det på många samtidigt så syntes skillnaderna jättetydligt.

Det jag inte tänkte på var att alla dessa brända garner luktade fruktansvärt illa efter ett tag. Jag tror inte att det blir särskilt nyttigt heller med ångorna av bränd plast i luften. Palten låg och sov i rummet bredvid, och det kändes inte som någon bra idé alls.  Jag vädrade så gott jag kunde, men det tog ett tag innan lukten försvunnit.


Så här blev i alla fall resultatet, en blandad samling lådor och väskor under ett av våra skåp i vardagsrummet (vi har massor av skåp, skåp är optimala när man har en ettåring!).



tisdag 13 augusti 2013

Den Heteronormativa Grytlappen

För ett par veckor sedan skrev jag om min nyinköpta bok om Binge-stickning, och att jag ville göra en grytlapp i binge.

Jag satte igång redan nästa dag, med bomullsgarn  i rött, vitt och marinblått i lite olika tjocklek. Det röda är Marks & Kattens Avanti Cotton, det vita är Marks & Kattens Flox och det mörkblå är något garn som kommer från när mamma var ung och stickade.


Jag använde ett klassiskt bingemönster, Gubbamönster, och stickade runt på rundsticka så grytlappen blev dubbelsidig direkt. När den var färdig virkade jag på en kant av ett varv fastmaskor, och gjorde en ögla att hänga upp den i.


Som ni ser så har det röda garnet tyvärr färgat av sig på det vita runtomkring och gjort det ljusrosa. Jag hoppas att det kanske kan blekas lite efter några tvättar, men det känns väldigt trist.

Att sticka en grytlapp tog längre tid för mig än att virka en, men resultatet blev mjukare och "böjligare" än dubbelsidiga virkade grytlappar brukar bli och det är bra.


Jag kallar grytlappen för Den Heteronormativa Grytlappen, även om man kanske kan se människorna på den som en poly-familj också.

Jag fortsätter med att lägga upp bättre bilder på gamla projekt. Nu är det Apelsinmössans tur:




Det här blir mitt inlägg till veckans symöte hos Husmorsskolans Nya Syförening. Titta in där för att se vad de andra gjort i veckan!

lördag 10 augusti 2013

Tröjdekonstruktion

Min syster rensar ur alla sina gamla kartonger och har lämnat över en massa saker som är mina, bland annat två ylletröjor.

Den ena är en islandströja. Den är jättefin, men jag använde den nästan aldrig eftersom oket är lite för stort så det blir bylsigt och konstigt. Dessutom är ärmarna lite för korta, och garnet är superstickigt.


Planen för den tröjan är att repa upp den och sticka en ny islandströja, med lite mindre ok och längre ärmar. Jag kunde inte hitta någon riktigt klassisk lopitröja som jag tyckte var snygg som inte innehöll för många färger, utan jag tror att det får bli Kross av Védís Jónsdóttir:


(Foto: Sigurlaugh)

En annan tröja som min syster hittade var den här, som jag använde desto mer under hela högstadiet:


Den är maskinstickad och kommer från Indiska, och är så välanvänd att den är både lite filtad och rejält uttöjd och hängig nu. Den körde jag därför i tvättmaskinen på 60 grader tillsammans med ett par handdukar, så den filtade ihop sig helt och hållet.

Jag har börjat på ett gosedjursmonster av en liten bit av ena ärmen, och så får vi se vad mer det blir av resten av tröjan. På bloggen The Purl Bee finns massor av tips och mönster till grejer att göra av filt. Jag funderar på om det ska bli ett par tofflor till Ejes förskolestart:

(Foto: Purl Soho)

...ett par vantar med stickad mudd till mig:

(Foto: Purl Soho)

...eller bara ett par grytlappar.

fredag 9 augusti 2013

Finska floder

Nu kan jag lägga upp foton igen, så här kommer ett par sockor som blev färdiga för en månad sedan:



De är gjorda efter mönstret Kalajoki av Tiina Seppälä, med en "flod" av resår som löper längs med hela och en ergonomisk tå.
Mönstret var superbra: lätt att förstå och lätt och roligt att sticka.


Jag använde Regia Silk, ett lyxigare sockgarn med 55% ull för värmen, 25% nylon för hållbarheten och 20% silke för att det ska kännas härligt lent och svalt. Det var verkligen härligt att sticka med, det påminde om vatten precis som sockmönstret.

Tyvärr trasslade garnet ihop sig i min väska till ett enormt superkråkbo som jag fick ägna en vecka åt att reda ut. När jag lyckats hade det filtat och nopprat sig lite av trasslandet och utredningen, men jag gick över sockorna med min noppborttagningsmaskin så fort de var klara och nu ser de fräscha och fina ut.


Jag tänker ge bort dem i julklapp till min mamma (som jag hoppas inte har hittat hit). Det är bra med presenter, de motiverar mig att prova lite andra mönster än de jag skulle ha gjort till mig själv och framför allt att köpa lyxigare garner än jag skulle ha unnat mig själv.

onsdag 7 augusti 2013

Jag vill äga alla äldreboenden

Aftonbladet har skrivit om hur en gammal man hölls inlåst i en kvav fönsterlös skrubb utan dörrhandtag på insidan. Läs artikeln, den är fruktansvärd.

Det de inte har tagit upp i Aftonbladet är att företaget Aleris, som driver äldreboendet, 2010 gjorde en vinst på 865 miljoner kr. Aleris VD Stanley Brodén tjänade 2,4 miljoner kr det året.För varje hundralapp i skattepengar som Aleris fick in, togs 40 kr ut i vinst. (Källa)

Så länge vi tillåter privata storföretag att driva äldreboenden, apotek, skolor vårdcentraler och akutmottagningar så kommer vi att fortsätta se katastrofer och mänskliga tragedier som den här, John Bauer-koncernens konkurs eller Carema-skandalen.
Varenda krona som vi betalar in i skatt behövs i vården, skolan och äldreomsorgen. Vi kan inte låta riskkapitalbolag och storföretag ta ut dem i vinst och spara in på den verksamhet som samhället behöver. 

Vi har provat privatiseringar nu och har sett att det inte fungerar. Vi behöver inte vänta på att fler tragedier ska bevisa att vi har rätt, nu är det dags att vi tar tillbaka det som borgarna reat ut!

Det räcker inte att bara kräva minskade vinster eller ens förbud mot vinster. även om det är ett steg på vägen. Det finns alltid sätt att trixa sig runt sådana förbud, t ex genom räntekaruseller. (Då lånar ett företag pengar av ett systerföretag till jättehög ränta. Sedan betalar de tillbaka pengarna och går med minus, medan istället systerföretaget gör vinst.)

Idag låter det i media som om förändringar vore omöjliga och det är lika bra att sitta tyst och stilla i båten och låta företag och politiker spela sina spel ovanför våra huvuden, men det är ju faktiskt bara vi som kan förändra världen. Varenda stor förbättring som gjorts i Sverige, vartenda steg för att bygga upp välfärden och fördela makten rättvist, har kommit för att vanliga människor gick ihop, organiserade sig och tillsammans krävde dem.

Det var till exempel så det gick till när vi förstatligade apoteken förra gången, 1970. Kunde vi göra det då, så ska vi klara det nu med!