måndag 30 januari 2012

Klasshat är vackert

Nu diskuteras det vilt på Familjeliv om Allt Åt Allas överklasssafari i Solsidan. (Och Twitter skrattar (med rätta, men från ovan) åt debatten, som vanligt).
Det började med en mamma till en av de äggkastande och iphoneviftande bratsen som var upprörd över att Aftonbladet visade bilder på dem, och kom med klockrena inlägg som "Deras far arbetar så mycket. Jag vill inte besvära honom med detta." och "Nej, nu går skam på torra land! Solsidan är inte fullt av låginkomsttagare, här är det ordning på folk".
Sedan blev det en allmän diskussion om klasshat och bussresan, och jag blev orolig för folks bild av socialismen. De skriver saker som  
"Vad håller vi människor på med??? Uppmana till klasshat? De som har dragit igång detta (själva utflykten menar jag då) och således är anledning till en massa bråk mellan människor borde vara de som skäms!!! På vilket sätt ska detta brygga klyftorna i samhället? Jag saknar ett vettigt syfte och ser bara ett dåligt experiment." 
och 
"Jag tycker att det är synd att bussarrangören använder ord som "klasshat". Om de hade behållit humorn i det hela hade jag gärna åkt på bussresan själv. Men att uppmuntra till hat mellan klasser är ju inte speciellt konstruktivt. På vilket sätt kommer hat att minska klassklyftor?"
 och
"jag tycker att det är ett bra syfte. Synd bara att de tar till ord som "klasshat". Det uppmuntrar så klart till att de rika vill slå tillbaka."
Jag tror vi har pratat för mycket om att "hålla ihop" (Vänsterpartiets valslogan 2010) och "Alla ska med (sossarnas dito 2006). Nu tror folk att vi vill jämna ut klassklyftorna genom att vara snälla mot överklassen och hoppas att de ska vara snälla mot oss. Det kan nog vara en hel del sossar som faktiskt tror att det funkar (skriver jag och tittar menande på Löfven) men vi andra socialister vet att vi måste ta från de rika för att kunna ge till de fattiga, och de kommer inte ge ifrån sig något frivilligt. Allt vi fått i Sverige (allt från anställningsskydd till föräldrapenning) har vi kämpat oss till.
Överklassen är rika för att vi jobbar i deras företag (eller oftare för att våra föräldrar jobbat i deras föräldrars företag), tjänar ihop till deras vinster och bara tar en liten del av det själva i lön. Det är klart vi hatar dem som utnyttjar oss så!
Idag när överklassen inte bara har den ekonomiska makten i Sverige utan den politiska också, så har de reat ut den offentliga sektor som vi tillsammans byggt upp under ett århundrade. Det är klart vi hatar dem när de säljer vår gemensamma egendom till vrakpriser!
Vi måste hata dem för att börja kämpa emot. Vi måste hata dem för att gå ihop och tillsammans kräva kortare arbetsdagar, fasta anställningar, sjukersättning som man inte svälter på, lägenheter där vi har råd att bo och jobb där vi vet om vi fortfarande har anställning nästa vecka.
Klasshat är vackert, för det skapar vackra saker.

Förövrigt ordnades bussresor i Göteborg för några år sedan. Då blev ingen särskilt arg, utan man gjorde ett barnprogram om det. Jag gillar Göteborg.

fredag 27 januari 2012

Är feminism + AP alltid lika med sant?

Jag hamnade i en diskussion på Familjeliv om hur man kan kombinera Attachment Parenting med jämställdhet. De andra som skrev i tråden tyckte att det självklart gick att kombinera de två, men jag tycker inte alls att det är så väldigt enkelt. I de flesta situationer där de krockar väljer vi att prioritera jämställdheten före AP-tänket, eftersom vi tror att det är viktigare är att barnet får en bra anknytning till båda föräldrarna i långa loppet än att man gör det som är kortsiktigt bäst.
Något av det viktigaste som vi försöker sträva mot som föräldrar är att vi båda ska vara föräldrar på lika villkor. Vi vill inte vara som ett av alla de föräldrapar där bara mamman egentligen "är förälder", medan pappan "hjälper till". Vi vill att vi båda ska ha lika bra koll på vårt barns klädstorlek, vad man gör om han får feber eller vilken färg som är hans favoritfärg, för vi vill båda känna honom lika bra.
I den feministiska praktiken är en viktig del att män tar ett steg (/fås att ta ett steg) tillbaka så kvinnor får utrymme att ta plats. Föräldraskapet är ett av få områden där det faktiskt är tvärtom, där kvinnorna måste backa och lämna plats åt männen för att vi ska kunna skapa ett samhälle där kvinnlighet inte bara förknippas med moderskap, familjen och hemmet medan manligheten förknippas med resten.

Det kan t ex handla om att barnet börjar gråta när hans pappa sitter med honom och vi väljer att låta pappan fortsätta försöka trösta honom på sitt sätt istället för att jag ska gå in och ta över, även om jag vet att det kanske innebär att barnet måste gråta fem minuter istället för tre minuter (eftersom jag, som föräldraledig, hunnit lära känna barnet bättre, och dessutom har bröstet som fungerar som quick fix även om barnet egentligen inte är ledsen för att han är hungrig). Där väljer vi alltså att bygga ett nära förhållande mellan pappan och barnet framför att genast möta barnets behov och få honom glad och trygg. Pappan får också chansen att lära sig förstå barnets signaler och hitta sitt eget sätt att trösta honom, vilket han inte skulle få om jag bara gav barnet till honom när han var nöjd och lugn.

Eller så kan det handla om att jag ammat i en timme och märker att barnet inte är hungrigt längre utan vill suga för att det är mysigt. Då kan jag lämna över barnet till min man, som sticker in lillfingret i hans mun att suga på istället så de kan ha en mysig stund tillsammans. Där väljer vi också att bygga pappans förhållande med barnet, framför att amma alldeles fritt.

En bidragande del i det hela för oss är också att min man inte är lika frälst på AP som jag. Han håller med om grundprinciperna men tycker inte man behöver följa dem särskilt slaviskt. Där väljer jag att acceptera hans tankar och kompromissa, istället för att ta över och kräva att vi alltid gör allt på mitt sätt. Jag måste minnas att jag inte har tolkningsföreträde för att det är jag som är mamman.

Men fy helvete vad svårt det är ibland!

torsdag 26 januari 2012

Jag är älskad!

Oh! Jag har fått följare på Bloglovin! Två stycken! Någon LÄSER min blogg!

Det blir virkning också!

Det kommer att komma mer virkningsbilder så fort jag fått en fungerande kamera. Jag hann göra massor under de sista veckorna av graviditeten, bland annat en SAAB-filt, en Star Wars-mobil och en praktisk omlottkofta.

En månad gammal. Intressen: Böcker

Jag har förstått att andra barn skriker och gråter hela tiden utan att man förstår varför. Det gör inte vårt. Han har än så länge tre behov som han ger uttryck för: att äta, att bajsa och att underhållas.

I helgen gick underhållningsbehovet om matbehovet som nummer ett. Tidigare åt han nästan hela tiden när han var vaken (och han är vaken nästan hela dagarna), men nu visar han allt oftare att han inte är hungrig, utan vill titta på grejer istället. Ibland sträcker han sig efter saker han ser, för att få titta närmare på dem.
Framför allt är det bokhyllan, som han ofta ser över axeln på mig då jag ammar honom, och som han älskar. Det finns ingenting han tycker bättre om än att hållas upp framför bokhyllan och få blicka ut över bokryggarna.
 När han är färdig med det brukar han tycka om att bli rundvisad i lägenheten, att vi bär runt honom och berättar om de olika rummen. Eftersom vi bor i en tvåa kan det bli ganska många varv, men det är lika roligt varje gång. Det bästa är när man går från ett mörkt rum till ett ljusare, eller när vi stannar och tittar ut genom fönstren.

Då kan han se ut så här:

(Han har på sig en body som vi vann i en utlottning hos Vilda Barn. Tack för den!)

Nu håller vi bara tummarna för att han ska fortsätta vara lika glad och lättroad. Vad fint om han som tioåring inte börjar med fotboll (eller ännu värre, innebandy), utan sitter i lugn och ro som tjuren Ferdinand och tittar på bokhyllan.

Det obligatoriska Anna Wahlgren-inlägget

Så många andra har skrivit så klokt om Anna Wahlgren att jag inte har något att tillföra. Ni kan till exempel läsa Familjen Toad här eller här, Lady Dahmer eller Föräldrabloggen.

Jag ville bara berätta om när jag var liten och min morbror brukade jaga alla oss kusiner, och med läskig häxröst ropa "Jag är Anna Waaaaahlgren! Jag ska låsa in er i garderooooooben!".

onsdag 25 januari 2012

Ett drygt dussin

Nu har jag ju en liten bebis som är alldeles fantastisk, men vi bestämde oss redan innan han kom för att inte stanna där. Jag och min man har kommit överens om att skaffa 14 barn.
Baserat på de personer vi har runt omkring oss har vi skapat en teori om att man blir trevligare och (verkar) lyckligare ju fler syskon man har. Vi känner en familj med 10 syskon som alla är helt underbara människor, medan de allra flesta ensambarn i bekantskapskretsen är knepiga på olika sätt (det finns förstås undantag).
Jag var orolig att jag skulle avskräckas efter förlossningen, men frågade faktiskt redan när barnmorskan stod mellan benen på mig och tittade efter bristningar om det skulle ta lika lång tid nästa gång. Hon lovade att det skulle gå snabbare och lättare, så planerna ligger fast.
Dessutom kan vi ju tjäna en förmögenhet i flerbarnstillägg!

måndag 23 januari 2012

Jag är inte bara tillbaka, jag är mamma också

Ungefär en månad innan beräknat förlossningsdatum började barnet i magen säga ifrån. Det gillade verkligen inte att jag satt vid datorn, utan sparkades och slogs så jag fick stryka alla planer både på att varva Skyrim och på bloggande.

På natten 111222 kom äntligen vår lille palt. Han visade sig vara ännu bättre och mer perfekt än vi kunnat hoppas på, men han var fortfarande inte förtjust i att jag satt framför datorn. Han krävde att få sitta i soffan med mig och titta på Project Runway.

 
Nu är han en månad och en dag gammal, och har börjat bli sams med tanken på att ammas eller sitta i bärselen framför datorn, så nu hoppas jag att jag ska kunna komma igång och skriva lite igen. Jag kommer definitivt skriva mer om föräldraskap, framför allt om försöken med ett nära, feministiskt och socialistiskt föräldraskap.
Vi får se hur det går.