Jag har en rottingkista längst in, längst bak och längst underst i vårt förråd som jag inte tittat i på kanske tio år. Däri hade jag garner, projekt och några handarbetsredskap från gymnasiet, högstadiet och en hel del från när min mamma var ung.
I förrgår kväll tog jag till sist tag i saken, lyfte bort alla lådor som låg ovanpå och tömde ur kistan. Där fanns en hel del akrylgarn i 80-talsrosa bebisfärger, en fin barntröja där kroppen och en ärm var färdig men det saknades mönster, några nystan av de fingervirkade trådar jag massproducerade på lågstadiet, och flera väskor i mormorsrutor som jag virkat på högstadiet och som bara saknade axelband.
(Jag ber förresten om ursäkt för fotokvaliteten. Det var sent på kvällen när jag tog dem och ljuset var inte bra alls.)
Dessutom låg där en tröja som jag stickat färdigt kroppen på på högstadiet men som nu skulle vara både för smal och för ful:
Min mammas bandgrind:
... och de underbart vackra band hon knöt med den på 70-talet:
En både vacker och användbar nystvinda:
En trekantsbikini och matchande tuptopp som jag virkat i grönt och glitterrött bomullsgarn på högstadiet, och som bara saknade att sys ihop och kombineras med ett par bikinibyxor:
Och min farmors korsstygnsbroderi, som hon fick avsluta när hon såg för dåligt. Tyvärr saknades garnerna och det var för många misstag för att jag skulle kunna avsluta det på något bra sätt:
Det var när jag lade undan broderiet som jag såg de små krypen som låg i påsen. Och under påsen. Och i nästa påse jag öppnade, där de dessutom hade ätit på garnet:
Jag har ingen aning om vad det kan vara. Det troligaste är väl pälsängrar, men de stämmer inte riktigt med hur pälsängrar ska se ut.
Jag fick så mycket panik att jag tyvärr inte vet om någon levde eller inte. Jag kastade ut allt från kistan på balkongen, dammsög där grejerna legat och gick sedan till soporna med allt utom träredskapen och skobanden (som jag lade i frysen). Så lade jag de rödcederkulor jag hade hemma bland mina ullgarner, och nu håller jag bara tummarna så hårt jag kan för att pälsängrarna var döda sedan många år och inte kommer föröka sig, sprida sig och plåga mig.
Det som får mig att hoppas är att det mesta i kistan trots allt var orört. Om de levt där i flera år borde mer ha varit uppätet och jag borde ha hittat kryp i flera påsar.
Hoppas jag.
Att jag slängt grejerna och garnet är egentligen mest skönt. De skulle bara ha legat kvar och tagit upp plats, och det var egentligen ingenting alls som jag ville ha kvar eller fortsätta på. Det jobbiga är skräcken för krypen, och all förstörelse de kan orsaka bland mina garner, min ull och mina färdiga projekt. Det är som att ha släppt in gremlins i huset som gömmer sig nu men när som helst kan dyka upp och göra kaos.
Annars hann jag inte göra lika mycket i helgen som jag planerat för, men
vantarna blev i alla fall färdiga. De får nog ett eget blogginlägg
framöver när jag fotograferat dem ordentligt:
Förutom mötet jag var på i helgen hann jag gå med i Folkets Parad för feminism i Malmö. Där
var jag tvungen att ta kort på det allra finaste plakatet: