tisdag 27 november 2012

Allt är inte dåligt med Bryssel heller

För ett par år sedan upptäckte jag hur underbart gott det är med brysselkål. Ofta när man äter det hemma hos andra är de lite smaklösa och trista, men det beror på att de kokar dem alldeles för kort, för att de ska se snygga och gröna ut.

Kokar man dem en halvtimme i saltat vatten så blir de lite mer grådaskiga, men de smakar underbart (smaken påminner om kronärtskockor).

Sedan kan man t ex äta dem så här, till lunch med potatismos med timjan i:




Inget är färdigt, men allt är svårt

Jag är en kontrollerad hoarder. Om jag inte lade band på mig skulle jag aldrig slänga något. Jag skulle bli som en gammal släkting som hade en låda i garaget märkt "Snören - att använda" och en annan märkt "Snören - för korta att använda".

Ibland använder jag handarbetet som en ursäkt för att slippa slänga saker. Som nu när jag hade en tröja som var lite för varm och inte satt så bra som jag inte ville ha kvar längre. Jag filtade den i tvättmaskinen och tänkte göra sittlappar av den att ge min pappa i julklapp. Tyvärr blev den för liten för sittlappar, men istället för att slänga den då så kom jag på att jag ju kunde göra en necessär som är lite mindre än den jag har nu, till det smink jag oftast använder som jag skulle kunna ha med mig i väskan (även om jag nog inte sminkat mig mer än 10 gånger sammanlagt sedan jag fått barn, trots att jag förut sminkade mig varje dag).

Jag mätte upp hur stor plats sminket tog ungefär och klippte ut ett par rutor ur tröjan.


Sedan kom jag på att jag ville brodera med yllebroderi på necessären. Och att jag aldrig gjort fribroderi, eller yllebroderi, eller ens de flesta stygn någon gång förut.

Så det blev till att göra en provlapp av det som blev kvar av tröjan och provbrodera lite på frihand. Jag vet inte avd det ska bli av det, kanske en nåldyna? Något hittar jag väl på, för jag tror knappast jag kommer att slänga den i alla fall.


Det här är mitt spårvagnsprojekt, som jag arbetar med på väg till jobbet varje dag. Hemma fortsätter jag på babykoftan uppifrån och ned med fair isle-bård (som jag gjorde en ganska misslyckad provlapp till). Den växer stadigt, jag har tagit mig förbi det svåra axelpartiet och kommit till det svårare mönsterpartiet och det känns bra förutom att ärmhålen möjligen är för stora. Å andra sidan är nog hela koftan lite stor, och det är ju bättre att den är för stor än för liten.



Jag inser att jag nästan aldrig gör något som jag faktiskt behärskar, utan direkt kastar mig på något som jag inte är i närheten av att klara. Nog är det roligt att prova nya saker, men resultaten blev nog bättre om jag ibland kunde ta mig framåt ett litet steg i taget.
Gör ni andra också såhär, eller skyndar ni mera långsamt?

Titta gärna in och se vad de andra i Husmorsskolans Nya Syförening gjort den här veckan!

torsdag 22 november 2012

Höstrosa på balkongen


Jag kom på att jag aldrig visade hur balkongen såg ut efter att jag höststädat den.
Här kommer ett par före- och efterbilder:

 Före:


Efter:


Kanelkaka

I helgen hade vi syjunta igen. Om kakor kunde gå till överdrift kunde man säga att våra syjuntor närmade sig den gränsen. Nu tog alla sju deltagarna med sig varsin sort och vi åt nästan mer än vi handarbetade.

Jag bakade en kanelkaka från en gammal Sju Sorters Kakor som blev fantastiskt god. Den smakade lite ovanligt, som en norsk lefsa och var luftig och saftig. den var lättbakad också, så jag tänkte dela med mig av receptet:


Här är den längst fram:

tisdag 20 november 2012

Kortare kofta

Jag har en gammal kofta från Indiska som jag alltid tyckt om, men som varit lite för stor och klumpig. Särskilt på mig, som oftast har kjolar som slutar i midjan, passade det dåligt med en kofta som var rak och gick ner på höften.

För en vecka sedan insåg jag att jag ju faktiskt kunde göra koftan precis så som jag ville ha den ganska lätt.

Före

Efter

Jag klippte av den lite längre ned än jag ville ha den, och repade sedan upp tills jag fått en jämn rad med maskor. Sedan virkade jag en fastmaska i varje maska i koftan.
Eftersom koftan var för vid så vek jag på nästa varv in sidorna en bit och virkade fast dem. Det hade säkert blivit snyggare att klippa upp och sy in den, men det här tyckte jag blev bra nog.

Det var svårt att få till något tydligt foto på inviket eftersom koftan är svart, men så här ser det ut:


Sedan virkade jag ungefär åtta varv med fastmaskor, och gjorde minskningar regelbundet eftersom garnet jag använde (ett litet nystan yllegarn som jag hittade i min restkorg) var lite tjockare än det som använts i resten av koftan.





Titta gärna in hos Husmorsskolans Nya Syförening också och se vad de andra där gjort i veckan!

fredag 16 november 2012

Living on the edge

Här ute i Bergsjön lever kidsen farligt och trotsar Duplos åldersgränser med ett helt år. Var finns polishelikoptrarna när de behövs?

torsdag 15 november 2012

Ett bombnedslag

Palten har dragit ut allt ur köksskåpen. Jag sa nyss att det ser ut som ett bombnedslag.
Sedan läste jag om att Israel bombar Gaza igen och att den sextonde personen som dödats sedan igår var en flicka som var 10 månader, lika gammal som palten. 

Hon hette Hanin och nu är hon död och Israel fortsätter bomba och fler barn kommer att dö inatt och jag städar upp i köket och gråter.

Skrytunge

Min svärmor har berättat att hon låter bli att lägga upp de allra sötaste bilderna på palten på Facebook för att hon är rädd att de med fulare barnbarn ska bli ledsna och avundsjuka.
Så omtänksam är inte jag:



tisdag 13 november 2012

Monstersockor

Mitt andra par stickade vuxensockor blev en försenad födelsedagspresent till min syster. Hennes gamla sockor blev uppätna av hunden, så de här fick monsteransikten på hälarna för att skrämmas:



Sockorna är stickade i Järbo Batik 1521 med sticka 2,5 och 3,5, enligt det här klassiska raggsocksmönstret. Den här gången gjorde jag dem med vidare skaft och rund tå, och det tycker jag blev bättre.


Monstren är broderade med maskstygn av blandade restgarner.


måndag 12 november 2012

Tur att man har otur

Min huslängtan (som jag skrev om här) fortsätter. Nu har jag för första gången anmält mig till en visning, på ett underbart 30-talshus med en trädgårdstidnings-trädgård, jordkällare och snällt renoverad insida.
Tyvärr var det fler än vi som gillade huset, så det såldes innan visningen för 400 000 kr mer än utgångsbudet (som jag tyckte var ganska högt från början, med tanke på att det bara var 90 m2).
Nåjo, det är väl tur det, eftersom vi ju inte tänkt köpa något hus, inte behöver något hus och nog inte skulle få lån till något hus (kan man övertyga en bank om att man ska få lån när en av oss jobbar 80% med ganska bra lön, och den andra är föräldraledig student, om man talar om att vi faktiskt aldrig gör av med några pengar?).

torsdag 8 november 2012

Den trista höstbalkongen

Balkongen behövde verkligen en makeover. Den hanns inte riktigt med i somras, men har trots det varit snäll mot mig och gett mig kryddor, jordgubbar och en fuchsia som bara blommat och blommat.

Nu när november börjat såg den ut så här:





Igår hade jag äntligen en kompledig dag utan några andra planer, och palten ville dessutom gå ut på balkongen hela förmiddagen. (Han vill ofta gärna gå ut dit. Hans moster bor hos oss på helgerna och brukar sitta där och röka, så jag tror att han vill se efter om hon kanske gömmer sig därute.) Jag drog på honom overallen och så fick han sitta på golvet och undersöka tomma krukor medan jag tömde ut blomlådor i tusen sinom tusen kompostpåsar och klippte av de kryddor som fanns kvar, så jag kunde torka dem i köket:


Senare köpte jag ljung och cyklamen dit också, men då hade det blivit för mörkt för att plantera dem så det får bli en annan dag.

måndag 5 november 2012

Här kommer alla årstider på en och samma gång

Av mina krukväxter är det bara novemberkaktusen som fattat vilken årstid det är, och fått knoppar nu.


Både bägarrankan i fönstret...


... och fuchsian på balkongen (ja, trots frosten!) har helt missuppfattat säsongen och blommar för fullt.


Men jag kan nog förlåta dem.

Morsgrisar är vi allihopa

Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare i bloggen, men sedan juli har jag börjat jobba 80% och min man är hemma med palten.  
Vi har verkligen jobbat för att det inte ska bli som vi ser hos en del av våra kompisar, att mamman automatiskt blir den "huvudsakliga föräldern" medan pappan "hjälper till", men nu känns det som om vi är på väg att hamna där ändå.

Palten blev ganska tidigt ganska mammig, men vi tänkte att det var helt naturligt när jag var hemma mest och att det skulle vända när pappan tog över, men det har det inte gjort.
Varje morgon när jag går hemifrån storgråter han. Sedan under dagen har han och pappan det bra, men vid tretiden börjar han gråta igen och är (mer eller mindre) ledsen tills jag kommer hem vid fyra.
När vi är tillsammans allihop söker sig palten till mig och vill inte vara med sin pappa. Nu i helgen åkte vi tåg i tre timmar fram och tillbaka, och han vägrade helt sitta hos sin pappa. Palten började skrika så fort han tog honom, och blev lugn direkt när han fick sitta hos mig.
I vanliga fall brukar han kunna leka med sin pappa ett tag, men när han blir trött eller ledsen vill han alltid komma till mig.

Jag ammar fortfarande fritt på morgonen, eftermiddagen och natten. Palten har länge inte velat ha någon annan mat, men nu äter han gröt och rån på dagarna och min man försöker ge honom lagad mat med varierande resultat. Jag förstår att amningen bidrar mycket till att jag (och mina bröst) blir synonym med mat och tröst och närhet, men vi vill inte sluta amma innan han börjar uppskatta annan mat och själv verkar vara redo för det.

Jag blir förstås trött av det här, men värre är att pappan känner sig ledsen och förstås att palten känner sig övergiven av mig. Det känns inte heller som om det blir bättre och bättre, utan det går snarare åt andra hållet.
Jag vet att barn går igenom en separationsfas i ungefär den här åldern, men vi hade hoppats att han skulle se sin pappa som en anknytningsperson och trygghet också. Dessutom visar han ingen blyghet mot andra, utan är enormt flörtig och utåtriktad mot alla.

Vi tvingar förstås inte palten att vara med sin pappa när han inte vill det, men när jag måste gå till jobbet så måste jag ju faktiskt gå (även om jag nog kommit försent varje dag i veckan på sista tiden).
I min desperation har jag vänt mig till familjeliv och hoppas på några kloka svar därifrån. Vi får se hur det går (och jag inser nu när jag skriver att jag nog kanske borde ha frågat på Sjalbarn istället, för att få svar jag tyckte var kloka).