Arg

Jag har inte skrivit så mycket på ett tag, för jag har gjort andra saker. Jag har stickat en del, läst en del, varit ute på landet en hel del med ett sjukledigt barn och varit arg en hel del.

Jag har varit arg på nazister som knivhugger människor på väg hem från en manifestation, och på poliser som säger att attentaten är "bunkaslagsmål" mellan "höger- och vänsterextremister". Vad är egentligen grejen med de begreppen? Har det blivit kontroversiellt att kalla nazister för nazister?
Det är som att begreppen flyttats ett snäpp de senaste fem åren ungefär. Rasism blev först främlingsfientlighet och sedan invandringskritik, och nazism har blivit högerextremism och kallas allt oftare bara nationalism.
Den här normaliseringen av nazism och rasism, som inte bara syns i språket utan i hur människor runt omkring oss sprider falska myter på facebook om att man ska införa halalkött för alla i skolan, i hur media känner att det är relevant att fråga sig "om invandringen har gått för långt" och i hur vår utrikesminister kallar det fascistiska ukrainska partiet Svoboda (som bl a vill förbjuda homosexualitet och abort och att bara "etniska ukrainare" ska få arbeta i offentlig sektor) för ett demokratiskt parti som arbetar för samma värdringar som han.

Allt det här gör mig arg, fruktansvärt arg.
Men vi är många som är arga, och vi har kanaliserat vår ilska i enorma demonstrationer, och när man går tillsammans med andra, är arga tillsammans med andra, och ser vilken stark antifascistisk rörelse vi ändå är en del av, då blir man lite glad ändå. Och lite hoppfull.
Vi är fler än nazisterna, vi är fler än rasisterna, vi är fler än borgarna och om vi bara organiserar oss och kämpar tillsammans så kan vi faktiskt krossa rasismen och skapa ett samhälle som är bättre än det här.
Vi måste i alla fall försöka, alternativet är att ge upp och lägga sig ner och dö, och det är ju inte så jävla festligt.

Ung tant är också arg och har skrivit ett fint blogginlägg som ni kan läsa.