måndag 5 november 2012

Morsgrisar är vi allihopa

Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare i bloggen, men sedan juli har jag börjat jobba 80% och min man är hemma med palten.  
Vi har verkligen jobbat för att det inte ska bli som vi ser hos en del av våra kompisar, att mamman automatiskt blir den "huvudsakliga föräldern" medan pappan "hjälper till", men nu känns det som om vi är på väg att hamna där ändå.

Palten blev ganska tidigt ganska mammig, men vi tänkte att det var helt naturligt när jag var hemma mest och att det skulle vända när pappan tog över, men det har det inte gjort.
Varje morgon när jag går hemifrån storgråter han. Sedan under dagen har han och pappan det bra, men vid tretiden börjar han gråta igen och är (mer eller mindre) ledsen tills jag kommer hem vid fyra.
När vi är tillsammans allihop söker sig palten till mig och vill inte vara med sin pappa. Nu i helgen åkte vi tåg i tre timmar fram och tillbaka, och han vägrade helt sitta hos sin pappa. Palten började skrika så fort han tog honom, och blev lugn direkt när han fick sitta hos mig.
I vanliga fall brukar han kunna leka med sin pappa ett tag, men när han blir trött eller ledsen vill han alltid komma till mig.

Jag ammar fortfarande fritt på morgonen, eftermiddagen och natten. Palten har länge inte velat ha någon annan mat, men nu äter han gröt och rån på dagarna och min man försöker ge honom lagad mat med varierande resultat. Jag förstår att amningen bidrar mycket till att jag (och mina bröst) blir synonym med mat och tröst och närhet, men vi vill inte sluta amma innan han börjar uppskatta annan mat och själv verkar vara redo för det.

Jag blir förstås trött av det här, men värre är att pappan känner sig ledsen och förstås att palten känner sig övergiven av mig. Det känns inte heller som om det blir bättre och bättre, utan det går snarare åt andra hållet.
Jag vet att barn går igenom en separationsfas i ungefär den här åldern, men vi hade hoppats att han skulle se sin pappa som en anknytningsperson och trygghet också. Dessutom visar han ingen blyghet mot andra, utan är enormt flörtig och utåtriktad mot alla.

Vi tvingar förstås inte palten att vara med sin pappa när han inte vill det, men när jag måste gå till jobbet så måste jag ju faktiskt gå (även om jag nog kommit försent varje dag i veckan på sista tiden).
I min desperation har jag vänt mig till familjeliv och hoppas på några kloka svar därifrån. Vi får se hur det går (och jag inser nu när jag skriver att jag nog kanske borde ha frågat på Sjalbarn istället, för att få svar jag tyckte var kloka).



4 kommentarer:

  1. Vad jobbigt :( Jag har läst lite barnpsykologi under min utbildning och tänkte "så och så ska jag göra om jag får barn" men jag tror nog att det blir rätt så annorlunda när de väl är där. Hoppas du får några bra tips!

    SvaraRadera
  2. Vad jobbigt! :-(
    Just den perioden upplevde jag som den värsta separationsångestfasen med båda barnen (det kommer en runt 1,5 år också och sedan några lättare) och det kan nog vara som du säger att detta har med det att göra.

    Även om han har varit hemma med sin pappa några månader nu så är nog du hans första anknytningsperson eftersom du var hemma först och har amningen. Vi gick ju igenom den här perioden i somras, den varade i typ 2-2,5 månader tror jag och det var fruktansvärt jobbigt. Hon kröp efter mig och grät hela kvällarna och jag fick inte göra något för henne (men samtidigt ville hon inte sitta still i mitt knä).

    Det som Knattetimmen brukar tipsa om är att överrösa barnet med kärlek och närhet. Verkligen överkompensera. När du är hemma så får du hänga med honom hela tiden och så får pappan sköta markservicen.

    Jag lade t ex en madrass på golvet i tv-rummet varje kväll och så låg jag där medan Stella ammade och kröp runt och lekte om vartannat (orkade inte ha henne i soffan, upp-ner, upp-ner hela tiden). Då var hon trygg med att jag var med (nästan) hela tiden. Men det var ju mycket gråt ändå förstås.

    Måste vara jättejobbigt för pappan, men han får försöka tänka att detta är en period som går över. Det kommer nog pappiga perioder framöver. Det är aldrig roligt att bli bortvald. :-/

    Jag upplever att efter ett årsdagen blir det mycket bättre. Några veckor innan där förutom sista två veckorna innan födelsedagen var också ok.

    Härda ut och överrös honom med närhet!
    Hoppas att det känns bättre snart!

    PS. Jag började ju jobba heltid efter halva den här perioden och det funkade ju, men hon var och är som ett klister när jag väl kommer hem. Och hon sover när jag går hemifrån (phu).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att höra att det är så för andra också, och att det går över!
      Vi försöker göra ungefär som du beskriver, att jag gosar hur mycket som helst under den tid jag är hemma. Vi har ingen madrass i vardagsrummet men brukar ligga på sängen och gosa, sedan bär jag med mig honom när jag lagar mat eller så sitter han på golvet runt mina fötter, och sedan gosar vi ännu mer efter maten.

      Tack!

      Radera