måndag 30 januari 2012

Klasshat är vackert

Nu diskuteras det vilt på Familjeliv om Allt Åt Allas överklasssafari i Solsidan. (Och Twitter skrattar (med rätta, men från ovan) åt debatten, som vanligt).
Det började med en mamma till en av de äggkastande och iphoneviftande bratsen som var upprörd över att Aftonbladet visade bilder på dem, och kom med klockrena inlägg som "Deras far arbetar så mycket. Jag vill inte besvära honom med detta." och "Nej, nu går skam på torra land! Solsidan är inte fullt av låginkomsttagare, här är det ordning på folk".
Sedan blev det en allmän diskussion om klasshat och bussresan, och jag blev orolig för folks bild av socialismen. De skriver saker som  
"Vad håller vi människor på med??? Uppmana till klasshat? De som har dragit igång detta (själva utflykten menar jag då) och således är anledning till en massa bråk mellan människor borde vara de som skäms!!! På vilket sätt ska detta brygga klyftorna i samhället? Jag saknar ett vettigt syfte och ser bara ett dåligt experiment." 
och 
"Jag tycker att det är synd att bussarrangören använder ord som "klasshat". Om de hade behållit humorn i det hela hade jag gärna åkt på bussresan själv. Men att uppmuntra till hat mellan klasser är ju inte speciellt konstruktivt. På vilket sätt kommer hat att minska klassklyftor?"
 och
"jag tycker att det är ett bra syfte. Synd bara att de tar till ord som "klasshat". Det uppmuntrar så klart till att de rika vill slå tillbaka."
Jag tror vi har pratat för mycket om att "hålla ihop" (Vänsterpartiets valslogan 2010) och "Alla ska med (sossarnas dito 2006). Nu tror folk att vi vill jämna ut klassklyftorna genom att vara snälla mot överklassen och hoppas att de ska vara snälla mot oss. Det kan nog vara en hel del sossar som faktiskt tror att det funkar (skriver jag och tittar menande på Löfven) men vi andra socialister vet att vi måste ta från de rika för att kunna ge till de fattiga, och de kommer inte ge ifrån sig något frivilligt. Allt vi fått i Sverige (allt från anställningsskydd till föräldrapenning) har vi kämpat oss till.
Överklassen är rika för att vi jobbar i deras företag (eller oftare för att våra föräldrar jobbat i deras föräldrars företag), tjänar ihop till deras vinster och bara tar en liten del av det själva i lön. Det är klart vi hatar dem som utnyttjar oss så!
Idag när överklassen inte bara har den ekonomiska makten i Sverige utan den politiska också, så har de reat ut den offentliga sektor som vi tillsammans byggt upp under ett århundrade. Det är klart vi hatar dem när de säljer vår gemensamma egendom till vrakpriser!
Vi måste hata dem för att börja kämpa emot. Vi måste hata dem för att gå ihop och tillsammans kräva kortare arbetsdagar, fasta anställningar, sjukersättning som man inte svälter på, lägenheter där vi har råd att bo och jobb där vi vet om vi fortfarande har anställning nästa vecka.
Klasshat är vackert, för det skapar vackra saker.

Förövrigt ordnades bussresor i Göteborg för några år sedan. Då blev ingen särskilt arg, utan man gjorde ett barnprogram om det. Jag gillar Göteborg.

6 kommentarer:

  1. Kul med en till som kollar på Terra Nova! Jag fattar inte hur man lyckas blanda 7th Heaven
    med Jurassic Park, men de går tydligen. :-)

    Såg att du skrev i Bebisträffar i Göteborg-tråden och vill bara tipsa om denna om du inte sett den (som inte ligger i Sjalträff-kategorin). Vi har redan börjat träffas (vi med barn, de som ska träffas utan barn är på gång) och planerar nästa träff nästa torsdag. Det är lite blandade åldrar på barnen med några bebisar.
    http://www.sjalbarn.se/forum/viewtopic.php?f=19&t=200424

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vad roligt! Nu har jag skrivit där, tack för tipset.

      Radera
  2. Klasshat är sannerligen vackert. Och ingen illustrerar det bättre än Nina Björk:

    Den här veckan har jag mött en blick som var full av hat. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den blicken, men den vill nåt med mig. Den kom ur en fjortonårig pojkes ögon efter att han hade fått sju rapp av en linjal vinande över sina händer. 

    Pojken heter Mats och han är en av bifigurerna i Martha Sandwall-Bergströms klassiska barnboksserie om Kulla-Gulla. I femte boken, Kulla-Gulla på herrgården, stjäl denne Mats ägg ur herrgårdens hönshus för att ge sin sjuka mor. Han är fattig, hans mor är fattig, han har fått drängtjänst på herrgården men han spolierar den genom att stjäla. Patron tar honom i upptuktelse; sju rapp för att inpränta det sjunde budet i hans sinne: du skall icke stjäla!

    Kulla-Gulla, hjältinnan, blir vittne till händelsen; ett barn får stryk av en vuxen, en underordnad blir bestraffad av sin överordnade. Hon har redan sett det många gånger, det är vardagsmat i hennes värld. Men i just denne pojkes ögon händer någonting som hon inte har sett förut. Straffet gör honom inte ödmjuk, får honom inte att gråta. Slagen gör honom inte lydig, istället: hat. Pojken böjer sig inte, pojken tystnar inte. Istället gör han det oerhörda; han häver sig fram och spottar patron i ansiktet.

    Och han talar, han talar om den erfarenhet som har fått honom att stjäla äggen: koa är död och mor är så sjuk, och vi behöver äggen bättre än ni. Så skriker Mats, sen springer han iväg; hem till stugan, till sjukdomen, fattigdomen. Kvar blir Kulla-Gulla grubblandes över vad hon sett, hon tänker att Mats hat var ett sånt hat som den känner som är förtvivlad och värnlös och dömd, men som varken förstår att med lugn finna sig som hon själv hade lärt, eller hade kraft att förlåta. Hennes slutsats blir att somliga människor är skapta på ett vis, somliga på ett annat.

    Men oavsett skapnaden är det Mats säger sant; han och hans mor behöver hönshusets ägg så mycket mer än patron i sitt överflöds rikedom. Om Mats inte hade känt hat mot den rike patronen, mot den samhällsordning där vissa har tjogvis av ägg och andra har intet, så hade han kanske likväl stulit - men han hade inte kunnat motivera sin stöld, han hade inte kunnat göra en berättelse utifrån den, han hade inte kunna ge sin handling en mening. Det är ju det berättelser gör, ger handlingar mening, skriver in dom och oss i nånting större, nånting sammanhängande, nånting som överskrider det enskilda jaget. 

    Den berättelse som skrivs utifrån hat ser annorlunda ut än den som skrivs utifrån hatets motsats, vilket som ni vet inte är kärlek utan liknöjdhet. Om man underkänner berättelsens motor och drivande kraft så underkänner man också berättelsen. Och om berättelsens motor och drivande kraft över huvud taget inte går att få syn på, så kan vi inte heller få syn på berättelsen; då ser vi bara disparata, till synes galna handlingar utan mening. 

    SvaraRadera
  3. Jag tänker på äggtjuven Mats hat och jag känner att jag tycker om det. Jag tycker om att han inte böjer rygg inför patronens rapp med linjalen över stjälande händer. Jag tycker om hans spott. Jag tycker om att han därmed skapar en berättelse som inte är lydnadens, utan upprorets berättelse. Men det är hatet som skapar den berättelsen. 

    Varför säger jag men det är hatet som skapar den berättelsen? För att jag vet att hat är en klandervärd känsla. Jag har lärt mig det, att hata är ganska barnsligt, liksom oartikulerat, osofistikerat. Att över huvud taget vara arg är ganska barnsligt, liksom oartikulerat, osofistikerat. Till och med att bara vara negativ är ganska barnsligt. Är det någonting som är påbjudet av denna kultur som vi lever i, framlagt som ett budord, om än inte med Guds välsignelse, är det att vi ska se positivt på saker och ting. Se möjligheter i svårigheter, se utmaningar i problem, le. 

    Inte nödvändigtvis och alltid nåt fel i det. Men när kravet på positivt tänkande händer är det något annat som inte händer. Det som inte händer är upprorets berättelse. Det som inte händer är att nån spottar patron i ansiktet när patron straffar ett brott som strider mor lagen men inte, mot moralen. Vissa berättelser kräver vissa känslor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Nina Björk är som vanligt klok och har rätt.

      Radera
  4. Fantastiskt bra skrivet! /Eva

    SvaraRadera