fredag 27 januari 2012

Är feminism + AP alltid lika med sant?

Jag hamnade i en diskussion på Familjeliv om hur man kan kombinera Attachment Parenting med jämställdhet. De andra som skrev i tråden tyckte att det självklart gick att kombinera de två, men jag tycker inte alls att det är så väldigt enkelt. I de flesta situationer där de krockar väljer vi att prioritera jämställdheten före AP-tänket, eftersom vi tror att det är viktigare är att barnet får en bra anknytning till båda föräldrarna i långa loppet än att man gör det som är kortsiktigt bäst.
Något av det viktigaste som vi försöker sträva mot som föräldrar är att vi båda ska vara föräldrar på lika villkor. Vi vill inte vara som ett av alla de föräldrapar där bara mamman egentligen "är förälder", medan pappan "hjälper till". Vi vill att vi båda ska ha lika bra koll på vårt barns klädstorlek, vad man gör om han får feber eller vilken färg som är hans favoritfärg, för vi vill båda känna honom lika bra.
I den feministiska praktiken är en viktig del att män tar ett steg (/fås att ta ett steg) tillbaka så kvinnor får utrymme att ta plats. Föräldraskapet är ett av få områden där det faktiskt är tvärtom, där kvinnorna måste backa och lämna plats åt männen för att vi ska kunna skapa ett samhälle där kvinnlighet inte bara förknippas med moderskap, familjen och hemmet medan manligheten förknippas med resten.

Det kan t ex handla om att barnet börjar gråta när hans pappa sitter med honom och vi väljer att låta pappan fortsätta försöka trösta honom på sitt sätt istället för att jag ska gå in och ta över, även om jag vet att det kanske innebär att barnet måste gråta fem minuter istället för tre minuter (eftersom jag, som föräldraledig, hunnit lära känna barnet bättre, och dessutom har bröstet som fungerar som quick fix även om barnet egentligen inte är ledsen för att han är hungrig). Där väljer vi alltså att bygga ett nära förhållande mellan pappan och barnet framför att genast möta barnets behov och få honom glad och trygg. Pappan får också chansen att lära sig förstå barnets signaler och hitta sitt eget sätt att trösta honom, vilket han inte skulle få om jag bara gav barnet till honom när han var nöjd och lugn.

Eller så kan det handla om att jag ammat i en timme och märker att barnet inte är hungrigt längre utan vill suga för att det är mysigt. Då kan jag lämna över barnet till min man, som sticker in lillfingret i hans mun att suga på istället så de kan ha en mysig stund tillsammans. Där väljer vi också att bygga pappans förhållande med barnet, framför att amma alldeles fritt.

En bidragande del i det hela för oss är också att min man inte är lika frälst på AP som jag. Han håller med om grundprinciperna men tycker inte man behöver följa dem särskilt slaviskt. Där väljer jag att acceptera hans tankar och kompromissa, istället för att ta över och kräva att vi alltid gör allt på mitt sätt. Jag måste minnas att jag inte har tolkningsföreträde för att det är jag som är mamman.

Men fy helvete vad svårt det är ibland!

3 kommentarer:

  1. Hej! Mam eco-tjejen från akuten här! Kollade in din blogg och vi verkar ha rätt lika intressen. :-)

    Intressant det du skriver om jämställdhet vs. AP. Jag tror faktiskt att vi gör på samma sätt hemma. ibland kommer Stellas pappa t o m och tar henne ifrån mig när hon behöver tröstas. Han har ju lärt sig egna knep för att lugna henne och det är det nog inte alla pappor som får chansen till. Har träffa både en och två mammor som daltar med barnens pappor och säger/visar att de inte duger och påpekar alla fel. Kan inte vara kul att vara pappa då om man ständigt blir tillsagd. :-/ Min man är rätt naturligt bra med barn, men jag får ändå anstränga mig lite för att inte "ta över". Det gäller nog att vara medveten om det så att man inte bara gör det själv eftersom det går smidigast.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att du hittade hit!
      Jag tror du har alldeles rätt. Det blir ju en ond cirkel också där papporna blir mer och mer osäkra och klarar mindre och mindre, och därför får ännu mindre ansvar.

      Radera
  2. Hehe, nu har jag försökt skriva en kommentar till det här inlägget men jag får ingen ordning på tankarna. Jag hoppas kunna återkomma när jag samlat dem.

    SvaraRadera