onsdag 13 januari 2016

Jag förtjänar kanske inte vantar

De här vantarna är stickade efter ett mönster från Jukkasjärvi som Therese Torgrim nedtecknat och som jag hittade i Stickat från Norrbotten (en fantastiskt fin bok med traditionella mönster).


I boken är de stickade i traditionella samiska färger, men jag använde restgarner som jag hade liggande och som jag egentligen inte tyckte passade så bra ihop, men som visade sig funka fint i den färdiga vanten. Så här ser originalvanten ut i boken:


Mina vantar är stickade i mjuka superwashgarner som jag hittat i min restgarnsstash. Jag tror att det är Sandnes Superwash Lanett, Marks & Kattens Superwash Safir och Gjestal Babyull.

Men så tappade jag bort den ena vanten i början av vintern, sörjde och frös i några månader men stickade till sist en ersättningsvante. Jag hade inte kvar tillräckligt av det bruna, så den nya fick en lila kant. Här ser man skillnaden mellan en sprillans ny vante och en som blivit använd i en säsong:


Allt var frid och fröjd i flera veckor. Tills jag tappade den ena vanten.

Så nu står jag här vantlös igen, och börjar fundera på om det alls är lönt att sticka några vantar när jag bara tappar bort dem hela tiden. Jag kanske skulle vänta tills jag har färre småbarn att hålla reda på när jag är ute, och kanske lite mer uppmärksamhet.


1 kommentar:

  1. Kanske sticka en lång i-cord och fäst vantarna i jackan som barn gör? :) Skämt åsido, så himla tråkigt att tappa bort egenstickade vantar.

    SvaraRadera