Handspunnet men korkat

Det var ett tag sedan jag bloggade, men jag väger upp med ett skrytprojekt: En tröja i handspunnet garn.

Den är gjord efter Pickles mönster Osloanorakken. Ett trevligt mönster med smarta detaljer, som förkortade varv som gör den lite längre bak i rumpan. Jag gjorde ingen huva, men följde mönstret i övrigt. Knapparna kommer kanske lite väl långt ut på sidan, de går nästan över på baksidan.

Garnet är tvåtrådigt i aran-tjocklek (ungefär). Det var första gången jag spann ihop två olika färg. Jag använde Sea Garden och Turning Leafs, båda från Willow Fairy Wool. Båda var 50% Polwarth, 25% BFL och 25% silke. Jag spann en singel av varje, med färgerna slumpmässigt blandade och lite "thick and thin".

Sedan tvinnade jag ihop dem och fick 170 g, 344 meter. Garnet blev fantastiskt mjukt och "stunsigt".

När garnet var klart blev jag orolig för att det skulle bli för galet. Det påminde för mycket om rave-hippies med färgglada ulldreads kände jag, och det kändes inte riktigt bra. Därför ville jag tona ner det med ett enfärgat ok. Jag köpte Drops Alaska, som jag hittat i precis rätt mörkblå nyans för att matcha det mörkblå i garnet. Billigt var det ju också.

Nu i efterhand förstår jag att det var väldigt, väldigt dumt av mig. Hela poängen med tröjan var egentligen att sticka något till min son som inte kan ha på sig någonting som sticks minsta lilla. Det handspunna garnet blev mjukt och lent nog, men Drops Alaska är i 100% ospecificerad ull och inte alls stickigt för mig, men tydligen fruktansvärt för min son.

Här är en av få bilder där han har på sig tröjan, och det var inte i många minuter. Nu ligger den nerpackad i en låda och väntar på att nästa barn kanske ska vara lite mindre känsligt. Och jag har lärt mig en läxa.

Ziggy i tweed

Den här tröjan har jag inte velar blogga om för att den är en present till en bebis som föddes för en månad sedan, men jag tror inte de som ska få den läser här på bloggen ändå så det borde inte vara någon fara. Jag är i alla fall helt säker på att bebisen inte läser här, och det är ju ändå det viktigaste.

Garnet jag stickat i blev nog ett nytt favoritgarn. Det är Fonty Super Tweed, ett garn i aran-tjocklek med 95% merino och 5% mohair. Härligt mjukt och okliigt med fina tweednoppror, och så är det så tjockt att det går snabbt att sticka med men ändå inte för tjockt så det blir klumpigt.

Mönstret heter Get Ziggy och är gjort av Annypurls. Det är nog den första tröja jag stickat i delar och sytt ihop, men det gick lättare än jag trodde. Sömmen var lite för lös i ena ärmen, men det sydde jag om med en snutt restgarn efteråt.

Det fanns ett litet fel i mönstret som gjorde så en rad blev avig i flätan innan jag upptäckte misstaget (det syns i bilden, längst ner på flätan). Förutom det var mönstret bra och tydligt, och tröjan var väldigt snabb och rolig att sticka.

En extra fin detalj (men det svåraste att sy ihop), var att fram och bakstycket gick omlott vid halsringningen, som en sjömanströja. Det är alltid bra med smarta halsringningar på bebiströjor.

Solfärgningsexperimentet, sista delen

Jag tror att mitt solfärgningsexperiment är avslutat nu. Jag har skrivit om det tidigare, här och här.

När solfärgningen var klar var jag väldigt missnöjd med färgerna. De var inte bara trista utan riktigt fula, särskilt det rödlöksfärgade garnet.
Så jag försökte igen, men den här gången på ett mer traditionellt sätt. Jag kokade upp skal av gul lök och lät garnet puttra med avkoket ett tag. Rödlöksgarnet fick första badet och gullöksgarnet det andra.

Nu är rödlöksgarnet (till vänster på bilden) en ganska trevlig jämn orange färg, och gullöksgarnet är samma färg men lite ljusare och spräckligare.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra av de här garnerna, men det var väldigt roligt att testa färgning.

Mitt första riktiga stickmönster finns inte riktigt ännu

Till förra julen önskade sig min syster en cowl, en rejäl och varm en som man kan dra upp över huvudet. Jag hittade ett fint julrött garn (Sandnes Soft Alpakka) och ett spetsmönster som jag tyckte var fint, och så var det bara att börja sticka.

Jag blev väldigt nöjd och tänkte skriva upp mönstret, men det har inte blivit av ännu. Vid det här laget har jag förstås glömt bort det också, men jag borde kunna rekonstruera det utifrån den första cowlen.

Till helgen ska jag till Syfestivalen i Göteborg, och ett av målen med det ska nog vara att föröka min garnstash ännu lite mer (även om jag verkligen vet att jag inte borde) med ett garn som jag kan återskapa cowlen i.

Originalgarnet har slutat tillverkas, och jag är sugen på att testa i något ullgarn med lite bättre stickdefinition.

Vad gör jag nu då?

Det känns som om jag börjar få till det här med tjusiga Instagramfoton nu. När jag stickat färdigt min orangeröda Fiery Salsa Shawl till exempel, så lade jag upp den bredvid mina nyplockade tomater från balkongen och kände mig som Underbara Clara eller Maja från Husmorsskolan eller någon annan av experterna.

Min Summer Breeze Cardigan/Sommerbrisjakke är också färdigstickad. Nu är det bara det sega jobbet kvar, att fästa trådar, hitta knappar och sy i dem.
Så här såg den ut när jag hade ett par varv kvar:

Om jag avslutar ett projekt och inte har något annat på gång får jag lite ångest och har ingen aning om vad jag ska hitta på, så när koftan nästan var klar fick jag skynda mig att komma på något nytt. Jag kom i gång så bra att jag råkade börja med inte par ett och inte bara två utan tre nya projekt.

Det jag kommit längst på är de nya strumporna Längtan till Gotland av Pia Kammeborn, som precis hela Instagram stickar på just nu. Jag vill ju inte vara utanför (och så är de ju så fina också), så jag letade igenom mina sockgarner och hittade de perfekta resterna.

Sedan stickade jag rosorna upp och ner så jag har fått repa upp och göra om, men nu ska det nog bli rätt ändå. Min syster fick se dem och satte upp dem på sin mentala julklappsönskelista, så nu vet jag vad det ska bli av dem också.

Sedan grävde jag lite mer bland restgarnerna, för jag kom på att jag inte hade några vantar inför vintern. Eller nä, jag har ganska många vantar, men inte två stycken som passar ihop.

Det blev mina överblivna nystan Peer Gynt, som ska bli Norrbottensvanten av Solveig Larsson, en bandmönstrad vante.

Dessutom har jag stickat samma provlapp 40 000 miljarder gånger, till koftan Marion i Ullcentrums 3-trådiga garn. Min stickfasthet är helt sjuk i huvudet, faktiskt.

Koftan ska ha 17 maskor på 10 cm, med sticka 5 mm. Jag vet att jag stickar löst, så jag började med sticka 3 mm och fick 15 m/10 cm. Med 2,5 mm fick jag 16 m/10 cm, så jag tänkte att en 2 mm-sticka skulle bli bra men det dröjde några dagar innan jag kom mig för med att testa det.
När jag så provade, så fick jag plötsligt 19 m/10 cm! Jag provade igen med 2,5, och då fick jag 18 m/10 cm.

Jag kommer köra på 2,5 mm till koftan, för om jag får mellan 16 och 18 maskor så är det ju i stort sett 17.

Och så läser jag spinnböcker som jag fått låna av en vän som visat sig spinna (hurra!), och lär mig massor och blir sugen på att testa ännu mer.
När jag nu ska hinna det.

Mjuka små stickningar

 Jag får två små svärsyskonbarn i år, och den andra ordnade vi en baby shower för igår. Jag har aldrig varit på någon sådan förut, men det blev väldigt trevligt. Vi hade allt som hör till på en baby shower: Magmätningstävling, blöjtårtor och en frågesport om Djingis Khan.
Festen var en överraskning för den blivande mamman, som dök upp i pyjamas och blev väldigt glad. Min fyraåring hade funderat på det där med att det skulle vara en överraskningsfest och tänkte att vi kunde överraska på två sätt: Antingen genom att vi hade städat så det var fint hemma, eller genom att vi inte hade några byxor på oss.

Jag hade stickat ett litet set med mössa, halskrage och strumpor till bebisen i garner jag hade hemma: Debbie Bliss Baby Cashmerino (det blå) och Sandnes Alpakka/Ull som jag köpte ett nystan av av misstag en gång när jag skulle ha Peer Gynt.

Mössan är ett av mina favoritmönster för bebispresenter,  Little Flower Hat av Ewelina Murach. Det går snabbt att sticka, är väldigt roligt och ser imponerande ut. Jag stickade i preemie-storleken för att det alltid blir så väldigt stort när jag stickar, och minskade dessutom innan resåren. Då blev den lagom för en nyfödd.Dessutom lät jag bli att blocka den, för att den inte skulle växa.

Här modelleras mössan av min hushållspappersrulle så man ser blomman mitt på:

Halskragen är gjord efter Heartwarmer av Dani Sunshine, men utan de förkortade varven på halsen. Den blir kanske lite stor i början, när min tvååring provade den så passade den på henne. Men det är ett väldigt bra tecken att tvååringen vill ha den på halsen när hon är naken, det är som det slutgiltiga tecknet på att garnen verkligen, verkligen inte kliar.

Den blir kanske lite stor i början, när min tvååring provade den så passade den på henne. Men det är ett väldigt bra tecken att tvååringen vill ha den på halsen när hon är naken, det är som det slutgiltiga tecknet på att garnen verkligen, verkligen inte kliar.

Sist var det ett par strumpor också, som blev färdiga sist så jag bara fick mobilbilder på dem. Jag använde ett mönster som jag inte har någon aning om var jag har fått det ifrån. Det finns inte på Ravelry, men jag hittade pdf-en i mitt stickningsbibliotek på telefonen. Det är gjort av Deborah K Lauro och har det mycket precisa namnet Basic Baby Sock Pattern using Magic Loop method. 

Jag stickade två på en gång, och gillade dem verkligen. Det känns som om de kan passa bra på en bebisfot, och hälen i Eye of Partridge-mönster med lyfta maskor är en fin detalj.

Monogamsommarbrisen

Jag har oftast ganska många projekt på gång samtidigt, men nu har det råkat bli så att jag monogamstickar.
Det ger mig faktiskt lite ångest att bara ha ett enda projekt på gång, men det beror mest på att stickorna jag behöver till nästa planerade projekt är samma som jag stickar med nu så jag kan helt enkelt inte lägga upp till nästa ännu.

Jag stickar en Summer Breeze Cardigan/Sommerbrisjakke från Pickles. Ett fint enkelt spetsmönster som jag stickar i en bomull/merino-blandning. Jag har hunnit till oket nu, och det går så sjukt segt och långsamt att sticka de långa, långa varven utan att det händer någonting.
Som tur är hade jag ett heldagsmöte i måndags, då jag stickade tills pekfingret värkte och det i alla fall kändes som om koftan växte lite grann.

Nu har jag börjat lyssna på (den väldigt bra) podden Stickkontakt, och där är det en som börjat på samma kofta. Hon tycker att den verkar bli alldeles för liten, och det tyckte jag också ett tag. Jag tror att man blir lurad av att den är så kort och har trekvartsärmar, så innan oket har växt till sig en bit så ser den ut att vara till en tioåring.