Inskolning med ont i hjärtat

Nu har vi börjat paltens inskolning på förskolan (det blev den som ska rivas, men det känns ganska bra ändå). Förskolan är bra, lärarna verkar verkligen gilla barnen, barnen verkar mysiga, men det är alldeles fruktansvärt hemskt ändå.

Efter en första dag tillsammans har min man pluggat till en tenta så jag har tagit hand om inskolningen. Palten har varit glad men väldigt mammig på förskolan, och helst inte gått mer än en meter ifrån mig. Om han vågat sig längre iväg har han snart sprungit tillbaka. Trots (eller på grund av?) det så tyckte fröknarna redan på tredje dagen, som var en måndag så vi alltså inte varit där på helgen, att vi skulle börja prova dela på oss.
Jag fick gå iväg från en gråtande palt och sitta i personalrummet medan han skrek på andra sidan väggen. Efter en liten stund blev det tyst och en fröken berättade att de gått ut och att han var gladare, men efter kanske en halvtimme kom hon igen och bad mig gå tillbaka, eftersom han blivit jätteledsen igen. När jag kom så snyftade han så han skakade och var helt förtvivlad, men vi lekte på gården en timme och sedan ville han inte gå därifrån och pratade om alla barnen och fröknarna.

Nästa dag hände samma sak, men nu kom de och hämtade mig tidigare eftersom han varit ledsnare än dagen innan. Då ville han inte att jag skulle röra i honom först, han ville bara åka hem direkt. Jag grät och kände att jag svikit honom.

Nu idag så är tentan gjord och min man är på förskolan istället. Jag vet inte hur det har gått, men jag tänker att jag ska prata med förskollärarna om det inte gått bättre än tidigare.

Dels tycker jag att det är jättekonstigt att de inte låter det gå fler dagar då föräldern är med innan de börjar dela på oss. Dels är det ännu konstigare att vi inte får vara med hela dagen, utan så länge föräldern är med är man bara där 9.30-11. Mer än hälften av den tiden är man dessutom ute på gården med barnen från alla avdelningar. På det här sättet hinner ju inte barnen knyta an det minsta eller ens bekanta sig med lärarna eller barnen, och jag undrar om det verkligen måste vara så?

Jag är så rädd för att jag skadar palten (inte bara att jag skadar vår anknytning, utan också att det gör ont i honom när jag går iväg), men samtidigt vill jag ju lyssna på personalen eftersom det faktiskt är de som har erfarenhet och vet vad som brukar fungera. Dessutom tror jag faktiskt att det är bra för barn att gå på förskolan och umgås med andra barn, och i vilket fall som helst så måste jag jobba och min man måste plugga så vi kan inte vara hemma med honom mycket längre.

Är det någon av er som läser som kan berätta hur era barns inskolning gick till? Låter det här normalt, är det så det måste vara?