Två olika koftor i samma garn

På mitt jobb råkade vi vara tre av fyra anställda som blev gravida samtidigt. De här bebiskoftorna stickade jag till mina kollegor som båda beräknas få barn i januari.

Koftorna är båda stickade i Debbie Bliss Baby Cashmerino, i ungefärlig nyfödingsstorlek.

Den ena koftan är gjord efter mönstret Beyond Puerperium av Kelly Brooker. Det är ett av de riktigt "stora" mönstren på Ravelry, med över 1500 projekt. Det är välförtjänt, för mönstret är välskrivet för massor av olika storlekar och flera olika garntjocklekar.
Jag gjorde den i 3-6 månader-storleken men för DK-garn, eftersom jag alltid stickar så löst (garnet jag använde är i fingering-tjocklek, och jag använde tunnare stickor också). Knapparna är blandade knappar ur min knapplåda.

Den andra koftan är efter mönstret Yikes Stripes! av Yarn-Madness, en roligt randig kofta i enkel raglanmodell.

Först följde jag mönstret och projektbilderna helt och hållet, men då blev koftan jättelång och smal på min bebis. Den nådde till knäna, och hade ändå en bra bit kvar. Jag fick repa upp till ovanför "mittranden" och sticka ett par vanliga ränder till istället, och sedan maska av.
Jag tror att mönstret är testat på större barn som har mer långsmala kroppar, och inte på små korttjocka bebisar.

Förutom att jag kunde ha dragit åt garnet lite bättre för att undvika hål på några ställen där ränderna började, och gått ner en stickstorlek på resåren, så blev jag nöjd till sist. Det var ett bra sätt att bli av med lite restgarner, och en kul idé. Knapparna kommer från Strikk i Göteborg, har jag för mig.
Precis som förut har jag använt tunnare garn och stickor för att komma runt mina problem med att jag stickar så löst.

Det här blir mitt inlägg till veckans symöte med Husmorsskolans Nya Syförening. Titta in där för att se vad andra gjort i veckan! (Fast jag lägger ut inlägget redan idag (måndag), för idag är jag säker på att jag hinner)

Minisockor

Bebisstrumporna jag skrev om i mitt förra inlägg blev ju alldeles för långa till en början och passar inte förrän nu när Plätten är sex veckor. Så ett par dagar efter att hon fötts stickade jag ihop ett nytt snabbt litet sockpar, på frihand med resår och istickshäl.
Jag använde restgarner, en snutt Svarta Fårets Raggsocksgarn och en ännu mindre snutt Järbo Raggi Batik i rosa-orange. Sockorna var så små att de blev klara på en kväll, trots en bebis i famnen.

Spets, flätor och en bebis

 Då jag satt hemma med förvärkar och väntade på förlossningen så stickade jag en mössa och ett par sockor att ha den allra första tiden.

Sockorna är i Debbie Blish Baby Cashmerino, mitt favoritgarn till bebisstickning. Det är supermjukt, superwash och blir superjämnt när man stickar med det.

Jag stickade ett par strumpor utifrån Anita Grahns mönster Raggsocka, med tre flätor på framsidan. Jag gjorde om ganska mycket i mönstret, och stickade en istickshäl, smalare fot och rundare tå.
Min son hade extremt långa smala fötter när han föddes så jag stickade strumporna utifrån det, men Plättens fötter visade sig vara kortare så de blev lite för långa.

Palten fick välja färg till hälarna själv och tog ett tomatrött Baby Cashmerino-garn. Jag hade nog tagit en annan färg om jag bestämt, men jag tyckte att det fungerade ändå.

Mössan stickade jag i samma garn, och den har Plätten haft på sig varje gång vi gått ut.

Mönstret är Little Flower Hat av Ewelina Murach och var fantastiskt roligt. Det tog bara en kväll och var lätt att förstå och sticka, men ser superavancerat och väldigt gulligt ut med den stora blomman på huvudet.

Resåren blev väldigt lös och mössan blev stor när jag först stickade den, så jag fick repa upp och göra preemietorleken och dessutom använda mindre stickor till resåren.

När man bär i bärsjal är det extra roligt att ha en riktigt tjusig mössa på barnet, eftersom det bara är den som sticker upp.

Jag tänker göra massor av sådana här mössor i presenter till blivande bebisar, men då gör jag dem nog någon centimeter längre så de täcker öronen lite bättre.

Det här blir mitt bidrag till veckans möte med Husmorsskolans Nya Syförening. Titta in där för att se vad andra har gjort!

Skruttspunnet

Jag köpte en påse blåfärgade men okardade ulllockar på en medeltidsmarknad i somras (Palten är inne i en stor riddarperiod, så det har blivit mycket medeltid nu). De testade jag karda med ett par hundkardor. Ullen tog en oändlig tid att tesa, mina rolags blev ojämna och när jag provspann så blev det bara stickigt och ojämnt. Jag gav upp efter att ha kardat mindre än en fjärdedel, och spann ihop en singel av det jag redan kardat färdigt.

Singeln jag gjorde tvinnade jag i alla fall ihop med en singelsnutt som blev över när jag gjort det gröna merino/silke-garnet jag skrev om i veckan:

Och så stickade jag ett par handledsvärmare på frihand av garnet:

De blev långt ifrån perfekta, men färgen blev bra och det känns fint att jag ändå gjorde något av det istället för att bara slänga bort alltihop.

Spunnet

Jag har spunnit en hel del sedan jag köpte en spinnrock (Louet s10) i våras, men jag har inte fotograferat och visat så många garner här på bloggen.

Det suddigaste fotot är av ett tvåtrådigt garn i worsted-tjocklek. Jag hade köpt två påsar med 50 g i varje av en okänd färgad ull, som jag tror är tänkt för nålfiltning. Ullen var i fem separata bollar i olika nyanser av rött och gult, och den var på rea så jag hade svårt att låta bli den även om det inte var ultimat spinningull. Resultatet blev nog lite stickigt, men fullt användbart ändå.
Jag bestämde mig för att testa fraktalspinning, och tror att det blev ganska bra men det är så svårt att veta innan man sett garnet uppstickat. Nu har jag börjat på en kofta med det handspunna garnet i oket, och hoppas randningen kommer att se ut som jag har tänkt mig.

Här syns ullen lite grann:

Ullen längst fram på bilden är en fläta 100 gram merino/silke från CoolWool.se, i färgen Pepparkorn. Den spann jag tunnare, i tvåtrådig fingeringtjocklek ungefär. Jag försökte separera färgerna ganska mycket under tiden jag spann, så det silvriga och guldiga kommer fram mer i garnet.
Jag tycker verkligen om färgen, det är som en skogsglänta med sol som skiner in. Garnet är mjukt och härligt, och ganska så jämnt.
Jag har faktiskt redan stickat en sjal i det här garnet, men jag har inga bilder på den ännu så den får ni se någon annan gång.

Det tredje garnet jag spunnit är av en härlig blå fläta av 100 gram BFL som jag köpt av West Mountain Wool på Etsy.  Den började jag spinna på slända i våras, men när jag köpt min spinnrock så var det inte så kul att spinna med slända längre så då har den blivit liggande.

Nu bestämde jag mig för att inte tvinga mig själv att spinna på slända när jag inte var sugen på det. Istället tvinnade jag upp det jag spunnit från sländan till spinnrocken, och fortsatte sedan spinna ullen direkt på rocken. Det var svårt att få till en lika tunn singel på rocken som jag kunnat göra på sländan och garnet blev inte så väldigt jämnt, men det blev ganska fint ändå tycker jag.
Min mamma har antytt att hon skulle önska sig en sjal i julklapp, och jag tror att det här garnet skulle passa perfekt för henne.

Nu blir det kanske inte så mycket spunnet på ett tag, för även om jag börjat lära mig sticka medan jag ammar så känns det än så länge omöjligt att spinna under tiden. Och ammar, det gör jag nästan hela tiden just nu.

Det jag har på gång på spinnrocken är ett väldigt "rustikt" garn av finull som jag köpt direkt från fårklippningen, och sedan tvättat och håller på att karda själv, men det får jag skriva mer om en annan gång.

Det här blir mitt inlägg i veckans möte med Husmorsskolans Nya Syförening. Titta in där för att se vad de andra gjort i veckan!

Glada sockor

 Ibland stickar man inget avancerat alls, utan bara små raggsockor till sin Palt i blandade restgarner.
Det gula garnet är Svarta Fårets Raggsocksgarn och det rosa melerade är Raggi Batik. Sockorna är långsmala som sonens fötter, med istickshälar.
De är inte exakt lika långa, men det gör ju faktiskt ingenting.

Hemgjort

Mössa, halskrage, kofta och bebis. Jag har gjort allihop.

Sockar och hund

Jag har sett hur många som helst som stickat sockar i avbruten mossstickning (broken seed stitch) med ett självrandande garn som den ena färgen, så jag var tvungen att prova själv. Jag använde mönstret Broken Seed Stitch Socks av Handepande, och gjorde instickshälar och tår som var längre i stortån än vid lilltårna.

Jag använde ett nystan Marks & Kattens Fame Trend och ett par nystan Filcolana Arwetta Classic. Fame Trend visade sig vara ett ganska dåligt garn till den självrandande delen, eftersom det har så långa färgsektioner att det är nästan samma färg över hela foten.
Jag tycker att det funkar bra så här också, även om de inte blev regnbågiga som jag tänkt mig. Nu har jag ju dessutom en anledning att göra ett par regnbågiga sockar någon gång i framtiden.

Så här ser de ut bredvid en hund:

En plätt!

Det kommer nog inte bli så mycket stickande och spinnande ett tag framöver, för nu har jag något ännu bättre att pyssla med:

Min lilla Plätt föddes i söndags. Efter flera dagars svaga förvärkar gav jag upp om att hon skulle dyka upp och skickade iväg min man och son på ett dop som vi tvekat inför att åka på. Så fort de åkt startade förstås värkarna, men ett bad i tre timmar var så bra smärtstillning att jag när de kommit hem kunde hjälpa till att laga mat, dölja värkarna för sonen och äta middag i lugn och ro innan vi for in till förlossningen.
När vi kom dit var jag öppen 9 cm, och Plätten föddes 40 minuter senare.
Hon skrek redan innan kroppen var ute, men sedan dess har hon varit enormt lugn och nöjd och mest bara sovit, ammat och sovit lite till. Hon är fantastiskt charmig och underbart härlig och vi är väldigt väldigt glada att allt gått så bra.

Jag får ofta höra att min dialekt låter som norska, men på väg hem från BB var det för första gången någon som frågade om vi kom från Norge eftersom vår bebi hade så mycket hemstickade kläder å sig.Det var roligt! Jag ska se till att visa plaggen här snart, men jag tänkte att det ju kan vara roligare att ta kort nu när jag har en levande modell.

Mönsteruppdatering

Även om jag mest stickar numera så har jag aldrig själv skapat några stickmönster, men ett par virkmönster har det blivit och ett av dem blev riktigt populärt. Det är min Yoda-mössa för bebisar, ett superenkelt mönster för raggsocksgarn som hålls dubbelt, så det går enormt snabbt att virka.

Idag såg jag till att skapa en pdf-fil för mönstret också, så det ska gå lite lättare att ladda ner direkt från Ravelry. Vad mycket svårare än jag hade tänkt mig det var att sätta ihop ett snyggt mönsterdokument i Scribus!
Ni som har tid får gärna kolla på det och säga vad ni tror. Jag är mest rädd att det kanske blev för plottrigt? Här finns mönstret.

Höstvantar

Jag läste Fast maskor och lösa funderingars blogginlägg om sin vackra halskrage i höstfärger och kom på att jag inte tagit några ordentliga kort på mina höstiga halvvantar.

Jag började på dem förra hösten, efter att jag läst Vantar för alla årstider och en bok om fair isle-stickning. Mönstret är Ivar från Vantar för alla årstider, men jag har använt åtta färger och försökt kombinera två färgskalor utifrån hur man brukar tänka i klassisk fair isle.

Inspirationen kom från höstlöv mot en klarblå himmel:

Dessutom passade jag på att försöka sticka engelskt med en tråd och kontinentalt med den andra, alltså med en tråd i varje hand. När man fått in den tekniken så ska den göra det mycket enklare att sticka flerfärgsstickning, men att testa det för första gången i ett projekt som ändå var så här passa avancerat med många färger var nog att ta sig vatten över huvudet.

Jag stickade väldigt mycket hårdare med den ena handen än med den andra, så först var jag orolig att halvvantarna skulle bli alldeles för små, och sedan fick jag allt bättre ordning på det och slappnade av mer, vilket gjorde så den andra vanten då istället blev mycket större än den första.
Det var bara att repa upp och sticka om, och nu har jag två halvvantar som båda passar. De är inte exakt lika stora nu heller, men det gör ju egentligen ingenting när man har dem på sig.

Jag använde blandade ullgarner, några ärvda, några köpta second hand och något var Rauma Finullgarn.

Att projektet tog ett helt år berodde delvis på att jag lade undan det när storlekarna krånglade, delvis på att jag hade så många nystan i gång samtidigt att det inte funkade att ta med någonstans utan bara kunde jobbas på i soffan när jag var någorlunda pigg, och delvis förstås på det oändliga trådfästandet.

Det här blir mitt inlägg till veckans möte med Husmorsskolans nya syförening, titta gärna in där för att se vad de andra har gjort!

Tjockiskofta

Nu är jag inne på min andra vecka av ledigt från jobbet, då jag sitter hemma och väntar på att barnet i magen ska bestämma si för att titta fram. Jag har ganska mycket sammandragningar när jag rör mig mycket, så jag håller mig mest stilla.
Man skulle kunna tänka att det skulle bli fruktansvärt tråkigt, men än så länge är det mest abra väldigt, väldigt skönt. Jag spinner enormt mycket, stickar ganska mycket, tittar på tv-serier, spelar datorspel och läser böcker och har som en enda lång semester som jag inte ens känner dåligt samvete för. Jag har alltid tyckt om att vara ensam och bara ta det lugnt, men med en Palt som snart fyller tre så har jag inte hunnit med det så mycket av det på sistone.
Jag hoppas förstås att den nya lilla Plätten kommer ut någon gång, men jag har det så skönt här hemma att hon gärna kan få stanna i magen några dagar till om hon vill.

Här är i alla fall en kofta med plats för magen som jag stickade under graviditeten (fotona är ett par månader gamla, jag är dubbelt så stor nu):

Först stickade jag färdigt nästan hela kroppen på en Marion av Andi Satterlund. Mönstret var fantastiskt och koftan hade blivit jättesnygg om jag inte hade haft mina vanliga problem med stickfastheten så den blev alldeles för stor.

Här ser man hur enorma ärmhålen är, och den passade runt min mage trots att jag var i sjätte månaden eller så, och det var inte meningen:

Det var bara att repa upp alltihop och leta reda på ett annat mönster. Nu blev det Vivido Cardigan av Carol Feller, som också var ett välskrivet och trevligt mönster även om det inte var lika speciellt och toksnyggt som Marion.

Garnet är än en gång Onion Organic Cotton + Merino, samma som jag använde i bebiskoftan fast i en fantastisk ärtgrön färg istället för gul.

Jag hittade en knapp bland några gamla knappar jag fått av min mamma som passade perfekt. Nu dras koftan ut lite vid knapphålet, men när jag krympt ihop igen tror jag att den kommer passa perfekt.

Koftan har ett ganska diskret mönster av lyfta maskor längst ner på kroppen och på ärmarna.
Enligt mönstret skulle kanten längst ner kunna förväntas hålla sig nere av sig själv efter att man blockat den. Det gjorde den förstås inte, utan den rullade upp sig som allt annat som inte får en ordentlig kant. Då virkade jag på ett par varv med fasta maskor längst ner och vek sedan upp dem och sydde fast dem, och det tycker jag funkade helt okej.

40-talsbebis

Min styvsyster fick barn i somras. Det blev Paltens allra första kusin, och är jätteroligt även om det är trist för oss att de bor i Malmberget så vi inte kan ses så ofta.

Jag stickade en kofta till bebisen i Onion Organic Cotton + Merino, ett mjukt och ostickigt garn med fina färger. Det enda problemet med det för bebisstickning är att det inte är tvättmaskinssäkert, men eftersom min styvsyster stickar själv så hoppas jag att det fungerar ändå.

Jag stickade efter mönstret Baby Sophisticate av Linden Down, ett genomarbetat och bra mönster som finns i massor av storlekar och som över 6000 personer stickat tidigare på Ravelry.

Mitt enda problem var att knapparna hamnade lite för högt uppe. Det ska egentligen vara tre knappar, men jag sydde igen den översta och använde bara de två undre och då tyckte jag att det funkade.

Mottagarna blev väldigt nöjda, och hälsar att barnets gammelfaster trott att koftan var från 40-talet. Det tar jag som beröm.

Det är förresten spännande hur olika färgerna blir på fotona, trots att de alla är tagna vid samma tillfälle på samma ställe.

Först försökte jag med ett annat mönster som egentligen är rätt för den här garntjockleken, men jag har insett att det inte fungerar att sticka i "rätt" tjocklek för mig. Jag stickar så löst att jag måste sticka allt i mönster som är tänkta för tjockare garn. Den här koftan ska alltså stickas i aran-garn, men jag fick ungefär rätt storlek när jag stickade den i worsted.

När jag nu insett det så går det hemskt mycket enklare att planera mina stickningar, och jag slipper repa upp varenda grej jag gör för att de blir för stora. Det känns som ett stort steg framåt i stickningen (eller som att jag levlat, som de säger i Rätt Avigt), att jag nu kan vara mer säker och slipper repa upp så fruktansvärt mycket som innan.

Det här blir mitt inlägg till veckans möte med Husmorsskolans Nya Syförening. Titta in där för att se vad andra har gjort!

Väger tungt

Jag fick en hushållsvåg i födelsedagspresent, och om ni ursäktar ordvitsen så är den verkligen värd sin vikt i guld.

När jag nu t ex stickat en liten bebissocka med istickshäl och funderar på om jag kan sticka i hälen direkt eller vänta och se om garnet kommer räcka till, så behöver jag inte grubbla längre. Jag väger sockan och ser att den väger 9 gram utan häl, väger garnet jag har kvar och ser att det väger 9 gram det också, och inser att hälen helt klart kommer att få vara i något annat garn.

Planerandet blir så väldigt mycket enklare när man kan ha koll på exakt hur mycket man har istället för att gissa.

Mjuk vanilj

Jag har skrivit om att jag köpte min första spinnrock i våras, men än så länge tror jag inte att jag har visat upp något garn jag spunnit på den.

Spinnrocken är en Louët S10, en modern rock som ska vara bra för nybörjare men lite svår att spinna riktigt tunt på. Jag älskar den och är jättenöjd, den fungerar perfekt och det är så väldigt roligt att spinna.

Det enda problemet är att jag har svårt att komma på vad jag ska sticka av mina handspunna garner. När jag lagt ner så mycket jobb på garnet känns det extra viktigt att det jag stickar faktiskt blir något fint, där garnet verkligen kommer till sin rätt. Det blir en så stor tröskel att jag inte alltid kommer på vilka projekt som kommer över den. Det gör det inte bara svårt att komma sig för att sticka, utan framför allt gör det så jag inte vet vad jag ska spinna och vilka fiber jag ska köpa, eftersom det känns som om jag borde spinna sådant som faktiskt är användbart istället för sådant som bara är roligt.

Här är i alla fall mitt första garn som jag spann på spinnrocken. Eftersom det är det första så är det ganska så ojämnt och klumpigt och övertvinnat, men det är ändå fantastiskt mjukt.

Det är spunnet av 100 g Polwarth-ull som jag köpt från Coolwool, och förutom att vara mjuk och mysig var den lättspunnen och skön att jobba med.

Det här garnet har äntligen blivit till en stickning nu, en basker som nu bara väntar på att få en knapp för att bli klar och kunna visas upp här på bloggen.

Mitt andra garn till mitt andra barn

Jag skrev för ett tag sedan om mitt första handspunna garn som jag stickade en mössa till Palten av. Den sista biten ull (kanske 15-20 g) som jag spann blev mycket tunnare än det första, så den spann jag ihop med sig självt till ett tunnare garn, ungefär i fingering-tjocklek.

Jag hoppades att det tunnare garnet skulle räcka till en liten bebismössa, men valde ett mönster där man började bakifrån för att jag skulle kunna avsluta med en kant i ett annat garn när det handspunna tog slut.  Det blev Abernathy Cap av Megan Grewal, ett enkelt och lätt mönster som finns i massor av storlekar.

Den vita kanten gjorde ajg med lite restgarn jag hade hemma. Jag har ingen aning om vad det var utan tog bara en liten snutthärva som kändes mjuk och ungefär lagom tjock.

Ökningen från bakhuvudet och framåt gjordes som en "rund stjärnform" med omslag, och det råkade sammanfalla med att garnet hade ett långt turkost parti just där innan det blev mer lila.

Jag tänker mig att det kommer bli supergulligt med Palten och den nya lilla Plätten i matchande små mössor, och det känns hemskt roligt att jag har använt mitt allra första egna garn till saker till mina barn, som jag dessutom blev riktigt nöjd med (med stickningarna alltså, även om jag är nöjd med barnen med).

Nu sitter jag hemma och väntar på att Plätten ska komma ut så vi får se hur hon passar i sina mössor. Under min förra graviditet var jag otroligt otålig och väntade på att förlossningen skulle starta, men den här gången är det så skönt att få sitta ensam på dagarna och ta det lugnt och spinna litegrann, läsa litegrann och spela lite datorspel att jag faktiskt hoppas att barnet dröjer åtminstone till beräknat datum.

Det här blir mitt bidrag till veckans möte med Husmorsskolans Nya Syförening. Titta in där för att se vad andra har gjort!