onsdag 28 september 2011

Att uppfostra barn att dölja sitt kön

Det debatteras i blogg-, twitter- och den allmänna medievärlden om genuspedagogik och barnuppfostran. Amanda Schulman  hade hört talas om ett genusdagis och blev rädd för människor som inte poängterade sina barns kön. Många reagerade, och bland annat gjorde Cissi Wallin på Radio Ett ett väldigt bra radioprogram om det (det bästa jag hört på Radio Ett, kanalen som oftast är ett evighetslångt Ring P1).

Schulman skriver på sin blogg idag:
"Jag älskar min kvinnlighet och är stolt över mitt kön. Jag tycker att det är förminskande mot tjejer om vi ska uppfostra dem med att dölja sitt kön. Som om det vore något fult."
Schulman tycker alltså att det är viktigt att alla vet om hur hennes barns könsorgan ser ut. Att det är en snippa och inte en snopp. Hon blir också upprörd över föräldrar som gör annorlunda och tycker att det är fruktansvärt att Underbaraclara väntade några veckor efter att hennes Bertil var född med att skriva ut på sin blogg hur hans könsorgan ser ut.

Vore det inte mycket enklare för de här föräldrarna som så hemskt gärna vill att omvärlden ska få veta vad deras barn har mellan benen om barnen hade en liten lucka i byxorna, så alla som var nyfikna kunde öppna den och kolla? Eller de kanske skulle gå runt helt byxlösa, så fanns det ingen risk att någon skulle kunna "dölja sitt kön"?
Att skippa byxorna måste väl vara lättare än att känna sig tvingad att bara köpa kläder i rosa eller blått till barnet så ingen ska råka missta sig på könsorganet, eller att begränsa barnets lekmöjligheter eller sätt att vara för att ingen ska råka ta fel på vad barnet har mellan benen?

När vårt barn kommer ska det få gå naket om det vill och där det passar, men vi kommer inte anstränga oss för att trycka upp barnets könsorgan i ansiktet på folk. Det finns andra saker som är viktigare. Om barnet tycker bäst om Star Trek eller Star Wars till exempel.

Fotot kommer från Smithsonian - When Did Girls Start Wearing Pink?

tisdag 27 september 2011

Så lika, men ändå så olika

När vårt vykort på Churchill råkar hamna bakom servetterna, händer det att folk tror att det är Beppe Wolgers.


Datorns stavningskontroll vill förresten byta ut Churchill mot chinchilla.

måndag 26 september 2011

Lavendel i ett hörn

Jag har en planta lavendel ute på balkongen sedan i somras. När blommorna slagit ut klipper jag av dem och hänger upp dem i ett snöre över en dörrlist så de ska torka.
Jag hoppas kunna samla på mig nog många för att sy ihop en liten lavendelpåse som kan ligga och lukta gott i någon garderob.


lördag 24 september 2011

Soppa på en spik

Om man har lite soppa över blir den oftast bara godare nästa dag. Är det inte nog mycket soppa kvar att äta nästa dag går det lätt att dryga ut den med ett par nävar linser, lite extra vatten och kanske en halv buljongtärning till, som får koka en kvart tills linserna är mjuka.
Är det en mixad soppa kör jag den ett till varv med mixerstaven också, för att min man som inte gillar linser inte ska märka att de finns.


fredag 23 september 2011

De får inte kalla sig slavar

Bemanningsföretagen har ledsnat på att de fått så dåligt rykte, och bestämt sig för att göra något åt det. Istället för att förbättra villkoren för de anställda, vill de byta namn på dem.
På sidan vikallaross.se har de startat en omröstning för att hitta ett nytt namn på de anställda i bemanningsbranschen. Just nu leder "bemannolog" och "kaosonaut".
De accepterar inga negativa förslag, tog tillfälligt ner sin facebookgrupp och har stängt kommentarsmöjligheterna på sin youtubefilm.

Fackaktivisten Frances Tuuluskorpi hade det här meningsutbytet på Twitter med Almega (som organiserar bemanningsföretagen):

FrancesTuu: Jag har föreslagit Vi kallar oss slavar, men det verkar inte ha kommit med på listan. Inte än iaf.
AlmegaAB: Är inte det lite nedvärderande mot de som jobbar inom bemanningsföretag?
FrancesTuu: Inte alls. Det är inget fel på slavarna, bara på slaveriet.
AlmegaAB: Det är tråkigt att du jämför jobb med slaveri!
FrancesTuu: Jag som jobbat i 40 år tycker tvärtom att jämförelsen var rätt skojig. Ännu skojigare blir slavupproret.

Som tur är finns det andra som tar yttrandefriheten på allvar, och låter de bemanningsanställda helt ocensurerat komma med förslag som de själva tycker beskriver sin arbetssituation. De har startat facebookgruppen Vi kallar oss och sidan vi.kallaross.se, där bemanningsanställda berättar om hur de blir tvingade att jobba trots att de är sjuka, hur de tvingas jobba utan skyddskläder, alltid får de tyngsta och hårdaste jobben och aldrig vågar klaga hos chefen eftersom de vet att de kan få sparken när som helst. Ett av de vackraste, sorgligaste och argaste blogginläggen kommer från Agnes Arpi, och måste absolut läsas.

På den ocensurerade sidan leder namnförslaget "slav", följt av "daglönare" och "låtsasanställd". Bemanningsföretagens Facebooksida svämmar över av kommentarer, men än så länge är det bara två som är positiva. Båda kommer från verkställande direktörer.

Bemanningsföretagens förbundsdirektör säger i Svd att "Jag tror inte att det är någon i branschen som skulle kalla sitt jobb för sådana saker. Det är andra personer med en annan agenda som ligger bakom det här. Det är samma folk som skriver kränkande och stötande saker på tidningarnas kommentarsfält på webben." Han har alltså kommit fram till vad han själv vill kalla de bemanningsanställda.
Han kallar dem troll.

Själv har jag röstat på lönedumplings.

Vek och ämlig

Nu är jag så gravidklen att jag inte ens klarar av att gå på Ikea. Jag försökte det igår, men dog. Och idag sitter jag hemma och känner mig död.

Multidimensionell kofta

Ibland när man vill förklara dimensioner brukar man visa hur ett streck är ett endimensionellt objekt. Utökar man strecket till två dimensioner får man en kvadrat. Utökar man kvadraten till tre dimensioner får man en kub.

Jag har virkat en babykofta som fungerar lite på samma sätt. Den går ut på att man gör en kvadrat, men sedan fortsätter och virkar två sidor till så man får en sexkant. När man väl fått grepp om själva idén är mönstret enkelt. Man gör helt enkelt två sexkanter, viker dem på mitten och fäster ihop dem.

Jag hittade mönstret Kyrkkaffebloggen, det är en översättning av ett mönster som är vanligt i England och Usa och om man söker i t ex den fantastiska stick- och virkdatabasen Ravelry kan man hitta massor av varianter på den.



Jag använde Marks & Kattens Viva bomullsgarn och en virkål i 3 1/2, och gjorde koftan i den minsta storleken. Den blev ändå för stor för dockan Erik (särskilt med tanke på att det ska vara trekvartsärmar), så jag gissar att jag kommer behöva vänta några månader innan det blivande barnet kan använda den.


Jag virkade en kant av stolpar i ljusgrönt, och utanpå det en kant av fastmaskor där jag gjorde en knappögla. Knappen kommer från Panduro.


Så här ser koftan ut från baksidan. Jag fäste ihop den med smygmaskor, och tycker att det gjorde sömmen lite för klumpig.


Mössan jag gjorde till är precis som de andra jag virkat gjord efter mönstret till Värma Liten-hättan från Husmorsskolan. Den här gången virkade jag den med en vikkant i ljusgrönt.


Kanten är fyra stolprader lång, och så här ser den ut utvikt:


lördag 17 september 2011

Det naturliga partiledarvalet

Nu när alla (eller nä, kanske inte riktigt alla) diskuterar Vänsterpartiets partiledarval har jag ett förslag för hur vi ska kunna få (minst) en partiledare som är charmig, funkar utåtriktat, går hem i alla grupper, och som vi dessutom kan göra lika söta Youtubevideor med som sossarnas röjsågsvideo med Juholt: Vi väljer två partiledare, varav minst en är en djurunge.
En vanlig hundvalp eller kattunge skulle ju fungera bra, men vi kunde också vara lite mer alternativa och skaffa en koalaunge eller en liten myrslok.


(Bild från BabyAnimalz.com)

En djurunge skulle aldrig gå emot partilinjen och skicka in pinsamma debattartiklar till borgerlig media. Vi skulle kunna ha en liten lo-unge, både för att stärka våra band till facket och för att vi skulle kunna klippa in den i olika pressbilder när den inte har möjlighet att närvara själv.
Den enda nackdelen jag kan se med en djurunge som partiledare skulle vara om vi inte fick den rumsren och den kissade inomhus, men det är väl någonting som vårt parti lärt sig att hantera.

I don't feel like dancing

Jag var hemma en vecka med en fruktansvärd förkylning. Det resulterade i en virkad babyfilt i sicksack, efter ett mönster från Drops.



Det gick snabbt och var roligt att virka, men tyvärr tycker jag att filten blev ganska ful. Eftersom jag var sjuk kunde jag inte åka och köpa nya garner, utan fick nöja mig med det jag kunde plocka ihop ur lådor och skåp. Jag hittade ganska många omärkta syntetgarner i rosa, rött och blått, så jag körde på det.
Det jag inte tänkte på var att jag inte tycker om rosa, rött och blått, och särskilt inte ihop. Det blev för skrikigt, för plottrigt och alldeles för mycket disco.

Nu har jag lagt undan discofilten i ett skåp, vi får se om den åker fram när barnet kommit eller om jag kanske ger bort den till någon som är lite spexigare och mer disco (kanske en IFK-are).
Jag har redan börjat på nästa babyfilt, som kommer att bli sober och avgrundsmörk.

(Jag gjorde förresten en liten förändring från ursprungsmönstret: Jag virkade ett varv längs kanterna med fastmaskor i svart, för att få dem jämnare och proffsigare.)


torsdag 15 september 2011

Dagens outfit

Ja, man kan faktiskt inte ha en blogg utan dagens outfit. Alla bloggar utan dagens outfit är tråkiga bloggar.
Dessutom är de flesta mammakläder också tråkiga, så jag använder nästan bara vanliga kläder som jag hissar upp så de sitter under brösten. Det funkar det med:


Jag tror att alla kläder kommer från Lindex. Skorna är från Ecco, de bekvämaste jag kunnat hitta eftersom det enligt mamma ska hjälpa mot ryggont.

Min mage

"Vet du om att din mage ser ut som Dödsstjärnan?" - Min man i morse.
Tur att jag vet att han alltid gillat den.


onsdag 14 september 2011

Tillbaka till medeltiden!

Under tidig medeltid hade man något som kallades gästning i södra Sverige. Det innebar att kungafamiljen och hovet inte hade någon fast bostad, utan åkte runt och bodde som gäster hos stormän och storbönder i olika delar av landet.
Vore inte det här en fin tradition att återinföra? Vi låter kungafamiljen bo någon vecka i taget hos alla medborgare, för enkelhetens skull kan vi ta det i bokstavsordning. Det här skulle få massor av fördelar:

  • Kungafamiljen får se olika delar av landet och olika människor, istället för att hänga med de etniskt och klassmässigt extremsegregerade människor de vanligen umgås med.
  • Vi sparar in 110-115 miljoner kronor om året på att inte betala ut apanage
  • Alla får en chans att tjäna extrapengar genom att sälja "unika uppgifter" till Svensk Damtidning
  • Alla får titta på den charmiga kungafamiljen på nära håll, och klappa på Viktorias mage
  • De kommunala bostadsbolagen får 1430 nya rum att hyra ut, bara i Stockholms Slott.

måndag 12 september 2011

En bollmössa

Det finaste jag virkat till barnet än så länge är en liten mössa i ullgarn. Den är också gjord efter mönstret på "Värma Liten-hättan" med hålkant, i två omärkta ullgarnrester som jag hittade i min garnkorg.



Jag gjorde en garnboll precis som man brukade göra på dagis, med två munkformade kartongbitar som jag snurrade garn runt tills det inte rymdes mer. Det är fortfarande lika roligt som det var på dagis när man får klippa upp garnet och bollen nästan exploderar fram i händerna på en. Det gick faktiskt åt mer garn till bollen än till själva mössan.
När bollen var färdig lämnade jag den sista garnstumpen ganska lång, och använde sedan den till att sy fast bollen på mössan.



Eftersom barnet dyker upp i december kommer det nog att behöva varma kläder, så jag tänker sy fast en vanlig enkel bomullsmössa från Gekås som foder på insidan, för att göra allt mer vindtätt och dessutom mindre stickigt. För att den ska passa har jag virkat dit ett par extra rader med stolpar längs botten på mössan.


söndag 11 september 2011

Misslyckade smulor

Av de trasiga rostbröd som blev över efter krutongerna tänkte jag prova att baka någonting. Jag hittade ett recept på brödpudding med choklad som lät gott och gav mig i kast med det, fast med semmelbullarna i receptet utbytta mot bröd.



Jag har aldrig ätit brödpudding och vet inte hur det ska smaka, så jag vet inte om det var min bakning som var problemet eller själva brödpuddingskonceptet, men kakan blev i vilket fall som helst svampig, smaklös och jättetrist. Det är inte ofta jag ratar sötsaker, men den här var jag tvungen att slänga.

lördag 10 september 2011

Tjena kexet, sitter du här och smular?

Vår frys är alldeles full, så när jag skulle trycka in en förpackning rostbröd häromdagen blev den mosad. Eftersom ihopmosade brödskivor är väldigt svåra att ta loss från varandra slutade det med att jag var tvungen att ta ut och tina upp nästan halva paketet.
De trasiga brödskivor som blev resultatet lade jag in i en plastpåse i skafferiet, och använde senare för att göra egna krutonger till en tomatsoppa vi åt till middag. Det gick snabbt, var enkelt och smakade fantastiskt gott!



Så här ungefär brukar jag göra tomatsoppa:

Två lökar
En halv vitlök
Olivolja
Två nävar röda linser
Två burkar krossade tomater
Tre buljongtärningar
Ca en dl rödvin
Fyra lagerblad
En rejäl nypa socker
En ännu större nypa basilika
En liten nypa timjan
En liten nypa oregano
Svartpeppar

Finhacka löken. Pressa vitlöken. Stek dem i olivoljan tills de blir mjuka. Då häller du på linserna, och vatten så det täcker dem.
Låt det puttra en stund, och häll sedan på tomatkrosset, buljongtärningarna, vinet och lagerbladen. Jag brukar hälla på mer vatten också, om jag fyller en av tomatkonservburkarna med vatten så blir det lagom.
Låt alltsammans puttra på mellanstark värme tills linserna börjar bli mjuka. Då häller du i socker och de andra kryddorna. Låt allt koka ihop, smaka av, och ät!

Krutongerna gjorde jag så här:

Ungefär tre skivor rostbröd
Mycket olivolja
En vitlöksklyfta
Salt

Slit brödet i ganska stora smulor. Stek dem tillsammans med den pressade vitlöksklyftan i olivoljan tills de börjar bli knapriga (ungefär tio minuter). De kommer att suga upp all olja direkt, då är det bara att hälla på mer.
Servera till soppan.



Vårt barn, den lilla grodan

När jag och min man fick reda på att vi skulle få barn började vi fundera på vilka kläder barnet skulle ha. Det kändes synd att inte utnyttja den korta tid då man faktiskt kan klä barnet precis som man vill utan att det har några invändningar.
Vi tyckte att det roligaste och samtidigt gulligaste skulle vara att klä barnet som ett djur, i små pälsdräkter med öron. Så slipper man också undan många fördomsfulla könsfrågor som "Ska ni inte ha rosa kläder om det är en flicka?" genom att svara att "Nej... vi tänkte ha djurkläder".

Tyvärr var djurkläder inte alls så lätta att hitta som vi trott (det verkar mest vara ytterkläder som har öron av någon anledning), så den idén fick tyvärr läggas ner.

En grodmössa har jag virkat i alla fall. Den är baserad på det fantastiskt fina mönstret till "Värma Liten-hättan" från den fenomenala Husmorsskolan. Jag gjorde hättan med den enkla hålvarvskanten i ett grönt omärkt bomullsgarn som jag hittade hemma. Med de tydliga bilderna och anvisningarna var mönstret lätt att förstå sig på, och mössan blev färdig på en kväll.


Så här ser mössan  ut på min gamla docka Erik:








Erik var min favoritdocka när jag var liten, men nu när jag grävt fram honom ur källaren för att mitt barn ska kunna leka med honom har jag insett att han mer och mer kommit att likna Chucky, den onda dockan. Han är trots det perfekt att prova babykläder på eftersom han är ganska precis lika stor som en vanlig nyföding.

Den enda förändring av mönstret som jag gjorde var att jag virkade dit ett par öron. Jag virkade dem på frihand som en spiral av fastmaskor inifrån, som jag sedan sydde fast på mössan.


The dark side of the force

När jag råkat läsa DN Bostad en stund för länge, och storknat på alla ljusa fräscha hem som är så "väldigt personliga" eftersom de har en alldeles speciell vit färg på kökstapeten som är helt annorlunda än alla deras grannars vita färger på kökstapeterna.
När jag funderar på varför folk inte går ut i naturen istället om de vill ha det så ljust hela tiden, eller varför inte staten istället för privatisering börjar sälja ut sjukhussalar som "ljusa, minimalistiska, moderna boenden, med en kliniskt ren känsla" till storstädernas trettioåringar.

Då kan jag gå in i mitt mörkt kungsblå sovrum, lägga mig ner på sängens guldbroderade överkast, titta på de vackra tavlorna på väggen och andas några rejäla andetag.



Vi valde färgen på väggarna mest för att det lät så tjusigt att den hette Royal Blue. Sedan lät vi oss inspireras av italienska renässanspalats, helt utan hänsyn till att vi bor i en vanlig miljonprogramstvåa långt ute i förorten.

En sak som inget renässanspalats kan vara utan är stolar helt utan funktion som står uppradade längs väggarna, så en sådan var vi förstås tvungna att ha. Tyvärr är den för ranglig för att man ens ska kunna sitta på den.


Annat viktigt är att tavelramarna är stora och i så mycket guld som möjligt.


Något som också behövs i ett renässanspalats är förstås en stormtrooper i kartong som vakar över en. Eller siktar på en då man ligger i sängen.


onsdag 7 september 2011

Ett självupptaget manifest

Jag har länge tyckt synd om världen för att den fått se för lite av mig. Nu ska det blir ändring på det.

När jag hälsar på hemma hos andra brukar jag ofta tänka "Ja, det här var ju fint. Men om de skulle se hur vi har det hemma, skulle de förstås vilja ha det så istället". Den här bloggen är reslutatet av det, en trädgård där min narcissism ska få blomma ut oförhindrad.
Jag kommer förstås inte bara skriva om inredning, utan om allt jag gör bra som jag förutsätter att andra vill ta del av. Till exempel matlagning, korsstygnsbroderi och saker jag tänker.
Jag hoppas ni kommer tycka om mig.