Upp i stolen - ta en bok - lyftas ner

Palten har en ny favoritlek. Vi andra tycker inte att det är lika roligt.

(Det blir ännu bättre om ni slår på en glad stumfilmslåt samtidigt)

Lussandet

Lite försenat kommer några bilder från paltens första Lucia. Först lussade jag och han för hans pappa på morgonen, jag i nattlinne och palten i tomteröda kläder och med en ficklampa. Han hade en luva också, men han lyckades varje gång ta av den innan vi hunnit sätta på den.

Men det blev dragkamp om kakorna.

Skrytunge

Min svärmor har berättat att hon låter bli att lägga upp de allra sötaste bilderna på palten på Facebook för att hon är rädd att de med fulare barnbarn ska bli ledsna och avundsjuka.
Så omtänksam är inte jag:

Den trista höstbalkongen

Balkongen behövde verkligen en makeover. Den hanns inte riktigt med i somras, men har trots det varit snäll mot mig och gett mig kryddor, jordgubbar och en fuchsia som bara blommat och blommat.

Nu när november börjat såg den ut så här:

Igår hade jag äntligen en kompledig dag utan några andra planer, och palten ville dessutom gå ut på balkongen hela förmiddagen. (Han vill ofta gärna gå ut dit. Hans moster bor hos oss på helgerna och brukar sitta där och röka, så jag tror att han vill se efter om hon kanske gömmer sig därute.) Jag drog på honom overallen och så fick han sitta på golvet och undersöka tomma krukor medan jag tömde ut blomlådor i tusen sinom tusen kompostpåsar och klippte av de kryddor som fanns kvar, så jag kunde torka dem i köket:

Senare köpte jag ljung och cyklamen dit också, men då hade det blivit för mörkt för att plantera dem så det får bli en annan dag.

Morsgrisar är vi allihopa

Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare i bloggen, men sedan juli har jag börjat jobba 80% och min man är hemma med palten.  

Vi har verkligen jobbat för att det inte ska bli som vi ser hos en del av våra kompisar, att mamman automatiskt blir den "huvudsakliga föräldern" medan pappan "hjälper till", men nu känns det som om vi är på väg att hamna där ändå.

Palten blev ganska tidigt ganska mammig, men vi tänkte att det var helt naturligt när jag var hemma mest och att det skulle vända när pappan tog över, men det har det inte gjort.
Varje morgon när jag går hemifrån storgråter han. Sedan under dagen har han och pappan det bra, men vid tretiden börjar han gråta igen och är (mer eller mindre) ledsen tills jag kommer hem vid fyra.
När vi är tillsammans allihop söker sig palten till mig och vill inte vara med sin pappa. Nu i helgen åkte vi tåg i tre timmar fram och tillbaka, och han vägrade helt sitta hos sin pappa. Palten började skrika så fort han tog honom, och blev lugn direkt när han fick sitta hos mig.
I vanliga fall brukar han kunna leka med sin pappa ett tag, men när han blir trött eller ledsen vill han alltid komma till mig.

Jag ammar fortfarande fritt på morgonen, eftermiddagen och natten. Palten har länge inte velat ha någon annan mat, men nu äter han gröt och rån på dagarna och min man försöker ge honom lagad mat med varierande resultat. Jag förstår att amningen bidrar mycket till att jag (och mina bröst) blir synonym med mat och tröst och närhet, men vi vill inte sluta amma innan han börjar uppskatta annan mat och själv verkar vara redo för det.

Jag blir förstås trött av det här, men värre är att pappan känner sig ledsen och förstås att palten känner sig övergiven av mig. Det känns inte heller som om det blir bättre och bättre, utan det går snarare åt andra hållet.
Jag vet att barn går igenom en separationsfas i ungefär den här åldern, men vi hade hoppats att han skulle se sin pappa som en anknytningsperson och trygghet också. Dessutom visar han ingen blyghet mot andra, utan är enormt flörtig och utåtriktad mot alla.

Vi tvingar förstås inte palten att vara med sin pappa när han inte vill det, men när jag måste gå till jobbet så måste jag ju faktiskt gå (även om jag nog kommit försent varje dag i veckan på sista tiden).
I min desperation har jag vänt mig till familjeliv och hoppas på några kloka svar därifrån. Vi får se hur det går (och jag inser nu när jag skriver att jag nog kanske borde ha frågat på Sjalbarn istället, för att få svar jag tyckte var kloka).

Tur att vi gillar olika

Palten och hans pappa är lika som bär:

Medan han och jag mer ser ut som ett bär och en frukt:

Sömn, eller brist därpå

Inatt vid tvåtiden kom palten på hur mycket roligare det är att vara vaken än att sova.
Efter ett par timmar blev det svårt, men han höll ut ändå. Han satt och lekte, och Dunk! så tippade han omkull sovandes, satte han sig upp och lekte igen, tippade omkull, satte sig upp, osv.
Så höll det på till halv fem när han till sist somnade sittande lutad mot mig, som satt obekvämt upprätt mitt i sängen. 

Jag behöver lite kaffe nu, alltså.

Det här är en triceratops, som låg som en överraskning i sängen en annan kväll. Den har också stuckits in i munnen för att hjälpa mig att borsta tänderna, stuckits in i paltens mun som efterrätt när han ammat, och varit jättesvår att bära med sig när man krupit (eller säger man krypt? Eller kanske krypit?).

Barnsäkrat

Under förra veckan blev behovet av att barnsäkra hemma akut. palten kröp snabbt som blixten, ställde sig mot allt och drog ut allt han hittar på golvet, efter att ha provat om det gick att äta. Vi har alltså inte så mycket säkrat lägenheten för barnet, som att säkra från barnet.
Det behövs fortfarande petskydd i eluttagen och vi måste fortfarande hålla koll när palten är vid bokhyllan så han inte river ut alla böcker, men annars känns det ganska lugnt nu när han far runt.

Nu har vi bytt ut våra låga hyllor längs väggen mot stora skåp:

De flesta växter som stod på piedestaler har fått flytta in i fönstret (och tillsammans bildat en ogenomtränglig djungel):

Några har jag bara klippt av de längsta utstickarna från:

... eller satt upp dem mot blompinnar och stöd:

Det är så roligt att titta närmare på sina krukväxter såhär, för varje gång ser man något nytt som hänt. Nu hade det kommit små blommor på den här, som jag tror kanske är något slags tradescantia:

Och ja, jag vet att blommorna är väldigt dammiga. Det ska jag fixa.

Och nej, jag vet inte varför vi har FN-flaggor överallt i lägenheten. Det är min man som sätter ut dem.