Jag har inte skrivit så mycket på ett tag, för jag har gjort andra saker. Jag har stickat en del, läst en del, varit ute på landet en hel del med ett sjukledigt barn och varit arg en hel del.
Jag har varit arg på nazister som knivhugger människor på väg hem från en manifestation, och på poliser som säger att attentaten är "bunkaslagsmål" mellan "höger- och vänsterextremister". Vad är egentligen grejen med de begreppen? Har det blivit kontroversiellt att kalla nazister för nazister?
Det är som att begreppen flyttats ett snäpp de senaste fem åren ungefär. Rasism blev först främlingsfientlighet och sedan invandringskritik, och nazism har blivit högerextremism och kallas allt oftare bara nationalism.
Den här normaliseringen av nazism och rasism, som inte bara syns i språket utan i hur människor runt omkring oss sprider falska myter på facebook om att man ska införa halalkött för alla i skolan, i hur media känner att det är relevant att fråga sig "om invandringen har gått för långt" och i hur vår utrikesminister kallar det fascistiska ukrainska partiet Svoboda (som bl a vill förbjuda homosexualitet och abort och att bara "etniska ukrainare" ska få arbeta i offentlig sektor) för ett demokratiskt parti som arbetar för samma värdringar som han.
Allt det här gör mig arg, fruktansvärt arg.
Men vi är många som är arga, och vi har kanaliserat vår ilska i enorma demonstrationer, och när man går tillsammans med andra, är arga tillsammans med andra, och ser vilken stark antifascistisk rörelse vi ändå är en del av, då blir man lite glad ändå. Och lite hoppfull.
Vi är fler än nazisterna, vi är fler än rasisterna, vi är fler än borgarna och om vi bara organiserar oss och kämpar tillsammans så kan vi faktiskt krossa rasismen och skapa ett samhälle som är bättre än det här.
Vi måste i alla fall försöka, alternativet är att ge upp och lägga sig ner och dö, och det är ju inte så jävla festligt.
Ung tant är också arg och har skrivit ett fint blogginlägg som ni kan läsa.
Visar inlägg med etikett Politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Politik. Visa alla inlägg
tisdag 18 mars 2014
tisdag 24 september 2013
Inte konstigt men förjävligt
Det här med polisens register över romer som kommit fram i dagarna är förjävligt och fruktansvärt, men varför verkar så många ha blivit förvånade?
Polisen har gång på gång på gång gjort och sagt grova rasistiska saker. När ska vi inse att det här inte handlar om "enskilda rötägg" som är knäppa, utan om strukturer inom polisen som institution som vi inte kommer åt genom att ge någon sparken eller tvinga justitieministern att be om ursäkt.
Vi har ett samhälle som präglas djupt av rasistiska och sexistiska strukturer. Då är det inte konstigt att den organisation som har fått monopol på att utöva våld i det samhället är en del av samma strukturer.
Det är inte konstigt, men det är som sagt förjävligt. Vi måste börja ta det på allvar nu.
Jag håller förresten på att lära mig sticka flätor nu, och det är inte lika lätt som jag trott.
Polisen har gång på gång på gång gjort och sagt grova rasistiska saker. När ska vi inse att det här inte handlar om "enskilda rötägg" som är knäppa, utan om strukturer inom polisen som institution som vi inte kommer åt genom att ge någon sparken eller tvinga justitieministern att be om ursäkt.
Vi har ett samhälle som präglas djupt av rasistiska och sexistiska strukturer. Då är det inte konstigt att den organisation som har fått monopol på att utöva våld i det samhället är en del av samma strukturer.
Det är inte konstigt, men det är som sagt förjävligt. Vi måste börja ta det på allvar nu.
Jag håller förresten på att lära mig sticka flätor nu, och det är inte lika lätt som jag trott.
onsdag 7 augusti 2013
Jag vill äga alla äldreboenden
Aftonbladet har skrivit om hur en gammal man hölls inlåst i en kvav fönsterlös skrubb utan dörrhandtag på insidan. Läs artikeln, den är fruktansvärd.
Det de inte har tagit upp i Aftonbladet är att företaget Aleris, som driver äldreboendet, 2010 gjorde en vinst på 865 miljoner kr. Aleris VD Stanley Brodén tjänade 2,4 miljoner kr det året.För varje hundralapp i skattepengar som Aleris fick in, togs 40 kr ut i vinst. (Källa)
Så länge vi tillåter privata storföretag att driva äldreboenden, apotek, skolor vårdcentraler och akutmottagningar så kommer vi att fortsätta se katastrofer och mänskliga tragedier som den här, John Bauer-koncernens konkurs eller Carema-skandalen.
Varenda krona som vi betalar in i skatt behövs i vården, skolan och äldreomsorgen. Vi kan inte låta riskkapitalbolag och storföretag ta ut dem i vinst och spara in på den verksamhet som samhället behöver.
Vi har provat privatiseringar nu och har sett att det inte fungerar. Vi behöver inte vänta på att fler tragedier ska bevisa att vi har rätt, nu är det dags att vi tar tillbaka det som borgarna reat ut!
Det räcker inte att bara kräva minskade vinster eller ens förbud mot vinster. även om det är ett steg på vägen. Det finns alltid sätt att trixa sig runt sådana förbud, t ex genom räntekaruseller. (Då lånar ett företag pengar av ett systerföretag till jättehög ränta. Sedan betalar de tillbaka pengarna och går med minus, medan istället systerföretaget gör vinst.)
Idag låter det i media som om förändringar vore omöjliga och det är lika bra att sitta tyst och stilla i båten och låta företag och politiker spela sina spel ovanför våra huvuden, men det är ju faktiskt bara vi som kan förändra världen. Varenda stor förbättring som gjorts i Sverige, vartenda steg för att bygga upp välfärden och fördela makten rättvist, har kommit för att vanliga människor gick ihop, organiserade sig och tillsammans krävde dem.
Det var till exempel så det gick till när vi förstatligade apoteken förra gången, 1970. Kunde vi göra det då, så ska vi klara det nu med!
Det de inte har tagit upp i Aftonbladet är att företaget Aleris, som driver äldreboendet, 2010 gjorde en vinst på 865 miljoner kr. Aleris VD Stanley Brodén tjänade 2,4 miljoner kr det året.För varje hundralapp i skattepengar som Aleris fick in, togs 40 kr ut i vinst. (Källa)
Så länge vi tillåter privata storföretag att driva äldreboenden, apotek, skolor vårdcentraler och akutmottagningar så kommer vi att fortsätta se katastrofer och mänskliga tragedier som den här, John Bauer-koncernens konkurs eller Carema-skandalen.
Varenda krona som vi betalar in i skatt behövs i vården, skolan och äldreomsorgen. Vi kan inte låta riskkapitalbolag och storföretag ta ut dem i vinst och spara in på den verksamhet som samhället behöver.
Vi har provat privatiseringar nu och har sett att det inte fungerar. Vi behöver inte vänta på att fler tragedier ska bevisa att vi har rätt, nu är det dags att vi tar tillbaka det som borgarna reat ut!
Det räcker inte att bara kräva minskade vinster eller ens förbud mot vinster. även om det är ett steg på vägen. Det finns alltid sätt att trixa sig runt sådana förbud, t ex genom räntekaruseller. (Då lånar ett företag pengar av ett systerföretag till jättehög ränta. Sedan betalar de tillbaka pengarna och går med minus, medan istället systerföretaget gör vinst.)
Idag låter det i media som om förändringar vore omöjliga och det är lika bra att sitta tyst och stilla i båten och låta företag och politiker spela sina spel ovanför våra huvuden, men det är ju faktiskt bara vi som kan förändra världen. Varenda stor förbättring som gjorts i Sverige, vartenda steg för att bygga upp välfärden och fördela makten rättvist, har kommit för att vanliga människor gick ihop, organiserade sig och tillsammans krävde dem.
Det var till exempel så det gick till när vi förstatligade apoteken förra gången, 1970. Kunde vi göra det då, så ska vi klara det nu med!
söndag 28 juli 2013
Snyggare och bättre
Min man har köpt en ny kamera, så nu blir mitt nya projekt att ersätta mina sjabbiga mobilbilder med snyggare foton på mina stickningar och virkningar.
När jag tittar runt på Ravelry och bloggar så är fotokvaliteten ofta faktiskt helt avgörande för om ett projekt ser snyggt ut eller inte. Något kan vara jättevälgjort och kreativt, men om det bara finns ett litet mobilfoto med tusen grejer i bakgrunden och konstiga färginställningar så har jag svårt att se hur fint det egentligen är.
Vi var ute hos min mamma ett par dagar nu i veckan, så då fotograferade jag de virkade grytlapparna jag gett till henne i julklapp förra året:
Man kan jämföra med den gamla bilden på grytlapparna, där färgerna inte stämmer alls:
Jag ändrade bakgrunden på bloggen nu också, och insåg att jag var tvungen att korrigera min bloggbeskrivning nu när jag gått ner mig i stickningsträsket.
När jag gjorde det så tänkte jag på hur länge sedan det var sedan jag skrev något om något alls förutom handarbete här på bloggen, men jag lovar att det kommer. Jag filar lite på ett inlägg om varför jag är emot miljörörelsen, till exempel.
När jag tittar runt på Ravelry och bloggar så är fotokvaliteten ofta faktiskt helt avgörande för om ett projekt ser snyggt ut eller inte. Något kan vara jättevälgjort och kreativt, men om det bara finns ett litet mobilfoto med tusen grejer i bakgrunden och konstiga färginställningar så har jag svårt att se hur fint det egentligen är.
Vi var ute hos min mamma ett par dagar nu i veckan, så då fotograferade jag de virkade grytlapparna jag gett till henne i julklapp förra året:
Man kan jämföra med den gamla bilden på grytlapparna, där färgerna inte stämmer alls:
Jag ändrade bakgrunden på bloggen nu också, och insåg att jag var tvungen att korrigera min bloggbeskrivning nu när jag gått ner mig i stickningsträsket.
När jag gjorde det så tänkte jag på hur länge sedan det var sedan jag skrev något om något alls förutom handarbete här på bloggen, men jag lovar att det kommer. Jag filar lite på ett inlägg om varför jag är emot miljörörelsen, till exempel.
måndag 6 maj 2013
Mensstickning
Ute på promenad med palten såg jag den roligaste stickgrafittin jag sett hittills.
Det syns inte så bra på mitt suddiga foto, men det är alltså på tema mens med en blodig binda, en hängande tampong och ordet mens stickat högst upp. Ambitiöst och välstickat och kreativt.
Den satt uppsatt på en lyktstolpe precis bredvid tunneln som någon döpt till "Feministtunneln" och sprayat full av feministsymboler och slagord. Det känns alltid lite extra fint att promenera därigenom.
Det syns inte så bra på mitt suddiga foto, men det är alltså på tema mens med en blodig binda, en hängande tampong och ordet mens stickat högst upp. Ambitiöst och välstickat och kreativt.
Den satt uppsatt på en lyktstolpe precis bredvid tunneln som någon döpt till "Feministtunneln" och sprayat full av feministsymboler och slagord. Det känns alltid lite extra fint att promenera därigenom.
torsdag 2 maj 2013
Den vackraste dagen i maj
Mina ben är fortfarande på väg att sprängas och min hals att implodera, men igår var ett väldigt fint första maj.
Inte bara solen eller att vi var dubbelt så många som för två år sedan eller att allt flöt på helt utan problem, utan också att min familj var med och att palten nu direkt lyfter näven när man sjunger Internationalen.
När vi är så många, så starka och så arga så känner jag att jag verkligen tror att vi kommer kunna förändra samhället på allvar (en del andra dagar kämpar jag nog mer för att det är bättre att fortsätta försöka än att bara ge upp).
Inte bara solen eller att vi var dubbelt så många som för två år sedan eller att allt flöt på helt utan problem, utan också att min familj var med och att palten nu direkt lyfter näven när man sjunger Internationalen.
När vi är så många, så starka och så arga så känner jag att jag verkligen tror att vi kommer kunna förändra samhället på allvar (en del andra dagar kämpar jag nog mer för att det är bättre att fortsätta försöka än att bara ge upp).
torsdag 15 november 2012
lördag 15 september 2012
Palt vs nazisterna 1-0
Idag har palten och jag demonstrerat mot det nazistiska Nationaldemokraterna. De måste ha fått höra att palten skulle komma, för det var bara 5 nazister sim vågat sig dit. (Han borde kanske ha varit med under andra världskriget också.)
Det kan kännas konstigt att vi står 100 personer och skriker åt 5 nazister, bakom en mur av 150 poliser. Det är trots det viktigt, för det är på grund av oss och andra som oss i andra städer som nazisterna bara är fem och inte fler. Vi visar att det de säger inte är normalt och okej, utan hatiskt, elakt och äckligt.
Palten hörde inte direkt till svarta blocket:
Det kan kännas konstigt att vi står 100 personer och skriker åt 5 nazister, bakom en mur av 150 poliser. Det är trots det viktigt, för det är på grund av oss och andra som oss i andra städer som nazisterna bara är fem och inte fler. Vi visar att det de säger inte är normalt och okej, utan hatiskt, elakt och äckligt.
Palten hörde inte direkt till svarta blocket:
onsdag 15 augusti 2012
Recept för mitt eget soppkök
Jag vet inte om det hänger ihop med min kärlek till science fiction, men jag har alltid tyckt om visioner. När man pratar ideologi har jag aldrig förstått de som vägrar "skriva recept till framtidens soppkök" (alltså planera för samhället efter revolutionen). Visst kommer våra förutsättningar och hur vi ser på världen att ändras, men då får planerna ändras med det. Det är ändå bra att ha något uttänkt i förväg, att veta både åt vilket håll man är på väg och åt vilket håll man vill komma. Vill vi ha kommunism som i Sovjet eller som i Star Trek? Beroende på vilket mål man har, så måste man använda sig av olika metoder för att komma dit.
På samma sätt tänker jag om mitt liv. Jag vill göra upp planer och sätta upp mål, men har inget emot att planerna ändras efterhand som livet ändras.
Så här ser i alla fall planen ut för mig, just nu:
Jag vill ha fler barn, många många fler barn. Vi har sagt att 14 vore lagom, men jag skulle nog egentligen vara nöjd med 5-6-7 stycken också. Jag vill bo i en villa i Bergsjön (jag har spanat ut flera stycken som jag nu bara väntar på att de ska säljas) med en stor trädgård, med både vackra blommor och ett grönsaksland som gör oss delvis självförsörjande på mat.
Vi vill leva billigt och därmed ha råd att jobba mindre, och istället vara med barnen, ta hand om trädgården, handarbeta, läsa böcker och spela datorspel (Star Wars Knights of the Old Republic IV har förstås kommit då, och är inte ett mmorpg som trean). Jag vill förstås fortsätta vara politiskt aktiv, och kunna ta med mig barnen på grejer så de också får se hur man gör när man vill förändra samhället.
Det jag gör för att ta mig dit just nu är framför allt att försöka leva så billigt jag kan. Jag har inte köpt några andra kläder i sommar än tre klänningar, och tänker fortsätta handla så lite som möjligt och låta bli allt onödigt. Jag har faktiskt mer än nog för att klara mig, mina garderober är överfulla och jag skulle behöva rensa istället för att handla nytt. Jag vill också bli bättre på att sticka, så jag kan sticka plagg till mig själv och till palten. Hemstickade kläder har så mycket mer känslor i sig än de man köper billigt på HM.
Vi försöker tänka likadant om barngrejer, men det är så mycket svårare eftersom vi får så mycket. Vi har bara handlat en enda leksak till palten, men har ändå en hel kartong som står överfull och skräpig i vardagsrummet. Vi vill inte slänga presenter, särskilt eftersom det mesta faktiskt är fina och bra grejer. Nu försöker vi ge bort saker från vårt överfulla förråd så kan vi kanske klämma in leksakerna där. Paltens favoritleksaker är ändå porttelefonen, min plånbok och min mobiltelefon, så han behöver ju inte så mycket annat.
Vad gäller mat så lever vi redan väldigt billigt. Jag är vegetarian och min man äter bara kött när han är borta, och eftersom vi varken gillar halvfabrikat, låtsaskött, tofu eller ost så mycket så blir det extremt billigt för oss. Jag försöker ändå göra det ännu lite billigare, genom att mest handla de grönsaker som är i säsong just nu. Det blir dessutom roligare att ha olika mat under olika årstider, så man alltid har något att längta till.
Nu har jag hittat en blogg från en familj som verkar leva precis som jag skulle vilja göra (förutom kanske politiken, science fiction-läsandet, handarbetet och dataspelandet då): Mor Grön, och jag sitter och läser och längtar och läser och längtar. Jag är så nöjd med hur vi lever nu, mitt roliga och viktiga jobb, min man och palten, men ändå så bara längtar och längtar jag.
Hur har ni andra gjort för att leva enklare eller billigare?
På samma sätt tänker jag om mitt liv. Jag vill göra upp planer och sätta upp mål, men har inget emot att planerna ändras efterhand som livet ändras.
Så här ser i alla fall planen ut för mig, just nu:
Jag vill ha fler barn, många många fler barn. Vi har sagt att 14 vore lagom, men jag skulle nog egentligen vara nöjd med 5-6-7 stycken också. Jag vill bo i en villa i Bergsjön (jag har spanat ut flera stycken som jag nu bara väntar på att de ska säljas) med en stor trädgård, med både vackra blommor och ett grönsaksland som gör oss delvis självförsörjande på mat.
Vi vill leva billigt och därmed ha råd att jobba mindre, och istället vara med barnen, ta hand om trädgården, handarbeta, läsa böcker och spela datorspel (Star Wars Knights of the Old Republic IV har förstås kommit då, och är inte ett mmorpg som trean). Jag vill förstås fortsätta vara politiskt aktiv, och kunna ta med mig barnen på grejer så de också får se hur man gör när man vill förändra samhället.
Det jag gör för att ta mig dit just nu är framför allt att försöka leva så billigt jag kan. Jag har inte köpt några andra kläder i sommar än tre klänningar, och tänker fortsätta handla så lite som möjligt och låta bli allt onödigt. Jag har faktiskt mer än nog för att klara mig, mina garderober är överfulla och jag skulle behöva rensa istället för att handla nytt. Jag vill också bli bättre på att sticka, så jag kan sticka plagg till mig själv och till palten. Hemstickade kläder har så mycket mer känslor i sig än de man köper billigt på HM.
Vi försöker tänka likadant om barngrejer, men det är så mycket svårare eftersom vi får så mycket. Vi har bara handlat en enda leksak till palten, men har ändå en hel kartong som står överfull och skräpig i vardagsrummet. Vi vill inte slänga presenter, särskilt eftersom det mesta faktiskt är fina och bra grejer. Nu försöker vi ge bort saker från vårt överfulla förråd så kan vi kanske klämma in leksakerna där. Paltens favoritleksaker är ändå porttelefonen, min plånbok och min mobiltelefon, så han behöver ju inte så mycket annat.
Vad gäller mat så lever vi redan väldigt billigt. Jag är vegetarian och min man äter bara kött när han är borta, och eftersom vi varken gillar halvfabrikat, låtsaskött, tofu eller ost så mycket så blir det extremt billigt för oss. Jag försöker ändå göra det ännu lite billigare, genom att mest handla de grönsaker som är i säsong just nu. Det blir dessutom roligare att ha olika mat under olika årstider, så man alltid har något att längta till.
Nu har jag hittat en blogg från en familj som verkar leva precis som jag skulle vilja göra (förutom kanske politiken, science fiction-läsandet, handarbetet och dataspelandet då): Mor Grön, och jag sitter och läser och längtar och läser och längtar. Jag är så nöjd med hur vi lever nu, mitt roliga och viktiga jobb, min man och palten, men ändå så bara längtar och längtar jag.
Hur har ni andra gjort för att leva enklare eller billigare?
tisdag 14 augusti 2012
Hjärtan på tråd
Jag har inte alls förstått poängen med stickgrafitti tidigare, men sedan såg jag de här bilderna från Outdoor Knits:
Nu känner jag mig väldigt sugen på att göra något sådant utanför flyktingförvaret i Kållered (speciellt eftersom jag har lite dåligt samvete för att jag har svårt att vara med på blockader nu när jag har en bebis).
torsdag 5 juli 2012
Tanter i killfärger
När min svärmor lade upp ett foto på palten på sin Facebooksida där han har en dalamössa på sig, kom inte en utan två tanter och kommenterade att det var en tjejmössa. Min fina svärmor försvarade mössan, och sade att alla tuffa killar gillar rosa blommor, men sårad mor som jag är kunde jag inte låta bli att svara jag med. Jag frågade tanten varför hon hade svarta glasögon och svart halsduk på sin profilbild. Det är ju killfärger, och hade de ingenting i rosa i affären?
Jag var nog lite väl otrevlig, men folk får ju faktiskt skärpa sig! Och så avslutade jag med en smiley för att verka trevligare än jag var :)
Jag var nog lite väl otrevlig, men folk får ju faktiskt skärpa sig! Och så avslutade jag med en smiley för att verka trevligare än jag var :)
tisdag 3 juli 2012
Apartheid
Mina kompisar som är i Palestina, som jag skrev om i det här inlägget, har en blogg, Apartheid 2012, tillsammans med några tjejer från Uppsala som de reser tillsammans med. Där har de bland annat lagt upp en film från när de arresterades, och skriver om den apartheid och det förtryck som drabbar invånarna i Palestina.
Läs den!
Läs den!
måndag 25 juni 2012
Framför en traktor i Palestina
I förrgår fick jag veta att min kompis Emelie blivit gripen av israelisk militär när hon ställt sig framför en traktor som skulle stjäla en vattentank från en beduinby.
Beduinerna bodde i tält i öknen och hade inget mer än sina får och sin enda vattentank. Israelerna hade em bosättning i närheten med gröna konstbevattnade gräsmattor, fina villor och swimmingpooler, dit Emelie och de två svenska tjejer hon gripits tillsammans med fördes i hand-och fotbojor. Nu är de frisläppta men får inte återvända till Västbanken.
Jag är stolt över att känna Emelie, och min andra kompis Erika som är kvar på Västbanken.
Det är de som vågar ställa sig framför en traktor när det behövs som gör att jag fortsätter tro att världen kan bli bättre.
Tanken som soldaterna tog. Foto: Emelie Kinberg
Det var bara kvinnor och barn som deltog i protesten, eftersom männen löpte större risk att fängslas. Foto: Emelie Kinberg
Beduinerna bodde i tält i öknen och hade inget mer än sina får och sin enda vattentank. Israelerna hade em bosättning i närheten med gröna konstbevattnade gräsmattor, fina villor och swimmingpooler, dit Emelie och de två svenska tjejer hon gripits tillsammans med fördes i hand-och fotbojor. Nu är de frisläppta men får inte återvända till Västbanken.
Jag är stolt över att känna Emelie, och min andra kompis Erika som är kvar på Västbanken.
Det är de som vågar ställa sig framför en traktor när det behövs som gör att jag fortsätter tro att världen kan bli bättre.
onsdag 6 juni 2012
This shall not pass!
Precis här går gränsen för vad släkten kan acceptera:
Rosa kläder är okej, rosetter och puffärmar är okej, men har man volangbyxor så är det "fjollbyxor" och "bögbyxor".
Så nu vet vi det.
Rosa kläder är okej, rosetter och puffärmar är okej, men har man volangbyxor så är det "fjollbyxor" och "bögbyxor".
Så nu vet vi det.
tisdag 5 juni 2012
Det populäraste jag gjort
Det här iphonefodralet fick fler gillan på Facebook än jag fick då jag födde barn.
Fodralet hette Xstitch, kostade 50 kr på Hemtex, och då fick man med nål och tråd i olika färger. Jag provade med bomullstråd jag hade hemma också, men den slets av gummit och gick fort av. Den medföljande tråden var typ i syntet och funkade bra.
Jag använde mig av två gamla sovjetiska bårder som jag hittat på den fantastiska Patternmakercharts.blogspot.com, som scannat in massor av gamla mönsterböcker. Det fanns flera sovjetiska bårder med hammaren och skäran, och jag planerar att använda någon av dem runt en bonad någon dag. Jag måste bara komma på vad jag ska skriva, om jag ska ta "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov", något citat av Majakovskij eller något helt annat.
Fodralet hette Xstitch, kostade 50 kr på Hemtex, och då fick man med nål och tråd i olika färger. Jag provade med bomullstråd jag hade hemma också, men den slets av gummit och gick fort av. Den medföljande tråden var typ i syntet och funkade bra.
Jag använde mig av två gamla sovjetiska bårder som jag hittat på den fantastiska Patternmakercharts.blogspot.com, som scannat in massor av gamla mönsterböcker. Det fanns flera sovjetiska bårder med hammaren och skäran, och jag planerar att använda någon av dem runt en bonad någon dag. Jag måste bara komma på vad jag ska skriva, om jag ska ta "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov", något citat av Majakovskij eller något helt annat.
torsdag 3 maj 2012
Årets vackraste dag
Vänsterpartiet Göteborgs Första Maj-tåg blev det största på länge, med 3400 demonstranter. Jag vet inte hur mycket som berodde på vädret och hur mycket som berodde på regeringen, men jag antar att båda bidrog.
För mig är Första Maj inte bara en dag att minnas de som kämpat före oss, utan också en dag att visa att vi inte gett upp om framtiden. Det är dagen när vi visar att vi är många som vill göra världen bättre, och att om vi går ihop och kämpar för det tillsammans så kan vi det.
Jag retar mig ofta på att vi har för mesiga paroller och slagord, men blev jättenöjd med årets. Vi krävde sex timmars arbetsdag och slut på pigor åt överklassen som vanligt, men i år fick dessutom till och med "Inget jävla sossetjafs - arbetarklass mot överklass!" vara med. Trots det är det alltid klassikerna som flest gillar, och jag tror att "internationell solidaritet - arbetarklassens kampenhet" utgjorde hälften av allt som ropades.
Palten klarade av sin första Första Maj ganska bra, trots att det var årets varmaste dag. Jag försökte vara ute i solen så lite som möjligt, och hoppade över talen och efterfesten.
Men det hade inte fungerat om jag inte haft en mei tai som jag enkelt kunde amma enkelt i, genom att bara lossa på banden och dra för huvudstödet. Jag tror inte så många såg det, men jag kände mig ändå som en hippie när jag gick och ammade igenom halva stan.
För mig är Första Maj inte bara en dag att minnas de som kämpat före oss, utan också en dag att visa att vi inte gett upp om framtiden. Det är dagen när vi visar att vi är många som vill göra världen bättre, och att om vi går ihop och kämpar för det tillsammans så kan vi det.
Jag retar mig ofta på att vi har för mesiga paroller och slagord, men blev jättenöjd med årets. Vi krävde sex timmars arbetsdag och slut på pigor åt överklassen som vanligt, men i år fick dessutom till och med "Inget jävla sossetjafs - arbetarklass mot överklass!" vara med. Trots det är det alltid klassikerna som flest gillar, och jag tror att "internationell solidaritet - arbetarklassens kampenhet" utgjorde hälften av allt som ropades.
Palten klarade av sin första Första Maj ganska bra, trots att det var årets varmaste dag. Jag försökte vara ute i solen så lite som möjligt, och hoppade över talen och efterfesten.
Men det hade inte fungerat om jag inte haft en mei tai som jag enkelt kunde amma enkelt i, genom att bara lossa på banden och dra för huvudstödet. Jag tror inte så många såg det, men jag kände mig ändå som en hippie när jag gick och ammade igenom halva stan.
fredag 17 februari 2012
Ingen gillar oss, och vi gillar inga
Äntligen har callcenterarbetarna fått en arg blogg: Ingen gillar oss, och vi gillar inga. De måste vara den yrkesgrupp som förtjänar det mest
När jag jobbade som telefonförsäljare (Carana heter företaget, akta er för dem!) fick vi 26 kr i timmen, för att ringa folk som ofta gjorde det till en rolig grej att skälla ut och håna oss. I genomsnitt grät en anställd om dagen.
Jag hade det bara som sommarjobb och kunde säga upp mig efter en månad, men de som t ex blir av med A-kassan om de slutar får välja mellan att stanna och att svälta.
Ännu en anledning att älska arbetslinjen!
När jag jobbade som telefonförsäljare (Carana heter företaget, akta er för dem!) fick vi 26 kr i timmen, för att ringa folk som ofta gjorde det till en rolig grej att skälla ut och håna oss. I genomsnitt grät en anställd om dagen.
Jag hade det bara som sommarjobb och kunde säga upp mig efter en månad, men de som t ex blir av med A-kassan om de slutar får välja mellan att stanna och att svälta.
Ännu en anledning att älska arbetslinjen!
måndag 30 januari 2012
Klasshat är vackert
Nu diskuteras det vilt på Familjeliv om Allt Åt Allas överklasssafari i Solsidan. (Och Twitter skrattar (med rätta, men från ovan) åt debatten, som vanligt).
Det började med en mamma till en av de äggkastande och iphoneviftande bratsen som var upprörd över att Aftonbladet visade bilder på dem, och kom med klockrena inlägg som "Deras far arbetar så mycket. Jag vill inte besvära honom med detta." och "Nej, nu går skam på torra land! Solsidan är inte fullt av låginkomsttagare, här är det ordning på folk".
Sedan blev det en allmän diskussion om klasshat och bussresan, och jag blev orolig för folks bild av socialismen. De skriver saker som
Överklassen är rika för att vi jobbar i deras företag (eller oftare för att våra föräldrar jobbat i deras föräldrars företag), tjänar ihop till deras vinster och bara tar en liten del av det själva i lön. Det är klart vi hatar dem som utnyttjar oss så!
Idag när överklassen inte bara har den ekonomiska makten i Sverige utan den politiska också, så har de reat ut den offentliga sektor som vi tillsammans byggt upp under ett århundrade. Det är klart vi hatar dem när de säljer vår gemensamma egendom till vrakpriser!
Vi måste hata dem för att börja kämpa emot. Vi måste hata dem för att gå ihop och tillsammans kräva kortare arbetsdagar, fasta anställningar, sjukersättning som man inte svälter på, lägenheter där vi har råd att bo och jobb där vi vet om vi fortfarande har anställning nästa vecka.
Klasshat är vackert, för det skapar vackra saker.
Förövrigt ordnades bussresor i Göteborg för några år sedan. Då blev ingen särskilt arg, utan man gjorde ett barnprogram om det. Jag gillar Göteborg.
Det började med en mamma till en av de äggkastande och iphoneviftande bratsen som var upprörd över att Aftonbladet visade bilder på dem, och kom med klockrena inlägg som "Deras far arbetar så mycket. Jag vill inte besvära honom med detta." och "Nej, nu går skam på torra land! Solsidan är inte fullt av låginkomsttagare, här är det ordning på folk".
Sedan blev det en allmän diskussion om klasshat och bussresan, och jag blev orolig för folks bild av socialismen. De skriver saker som
"Vad håller vi människor på med??? Uppmana till klasshat? De som har dragit igång detta (själva utflykten menar jag då) och således är anledning till en massa bråk mellan människor borde vara de som skäms!!! På vilket sätt ska detta brygga klyftorna i samhället? Jag saknar ett vettigt syfte och ser bara ett dåligt experiment."och
"Jag tycker att det är synd att bussarrangören använder ord som "klasshat". Om de hade behållit humorn i det hela hade jag gärna åkt på bussresan själv. Men att uppmuntra till hat mellan klasser är ju inte speciellt konstruktivt. På vilket sätt kommer hat att minska klassklyftor?"och
"jag tycker att det är ett bra syfte. Synd bara att de tar till ord som "klasshat". Det uppmuntrar så klart till att de rika vill slå tillbaka."Jag tror vi har pratat för mycket om att "hålla ihop" (Vänsterpartiets valslogan 2010) och "Alla ska med (sossarnas dito 2006). Nu tror folk att vi vill jämna ut klassklyftorna genom att vara snälla mot överklassen och hoppas att de ska vara snälla mot oss. Det kan nog vara en hel del sossar som faktiskt tror att det funkar (skriver jag och tittar menande på Löfven) men vi andra socialister vet att vi måste ta från de rika för att kunna ge till de fattiga, och de kommer inte ge ifrån sig något frivilligt. Allt vi fått i Sverige (allt från anställningsskydd till föräldrapenning) har vi kämpat oss till.
Överklassen är rika för att vi jobbar i deras företag (eller oftare för att våra föräldrar jobbat i deras föräldrars företag), tjänar ihop till deras vinster och bara tar en liten del av det själva i lön. Det är klart vi hatar dem som utnyttjar oss så!
Idag när överklassen inte bara har den ekonomiska makten i Sverige utan den politiska också, så har de reat ut den offentliga sektor som vi tillsammans byggt upp under ett århundrade. Det är klart vi hatar dem när de säljer vår gemensamma egendom till vrakpriser!
Vi måste hata dem för att börja kämpa emot. Vi måste hata dem för att gå ihop och tillsammans kräva kortare arbetsdagar, fasta anställningar, sjukersättning som man inte svälter på, lägenheter där vi har råd att bo och jobb där vi vet om vi fortfarande har anställning nästa vecka.
Klasshat är vackert, för det skapar vackra saker.
Förövrigt ordnades bussresor i Göteborg för några år sedan. Då blev ingen särskilt arg, utan man gjorde ett barnprogram om det. Jag gillar Göteborg.
fredag 27 januari 2012
Är feminism + AP alltid lika med sant?
Jag hamnade i en diskussion på Familjeliv om hur man kan kombinera Attachment Parenting med jämställdhet. De andra som skrev i tråden tyckte att det självklart gick att kombinera de två, men jag tycker inte alls att det är så väldigt enkelt. I de flesta situationer där de krockar väljer vi att prioritera jämställdheten före AP-tänket, eftersom vi tror att det är viktigare är att barnet får en bra anknytning till båda föräldrarna i långa loppet än att man gör det som är kortsiktigt bäst.
Något av det viktigaste som vi försöker sträva mot som föräldrar är att vi båda ska vara föräldrar på lika villkor. Vi vill inte vara som ett av alla de föräldrapar där bara mamman egentligen "är förälder", medan pappan "hjälper till". Vi vill att vi båda ska ha lika bra koll på vårt barns klädstorlek, vad man gör om han får feber eller vilken färg som är hans favoritfärg, för vi vill båda känna honom lika bra.
I den feministiska praktiken är en viktig del att män tar ett steg (/fås att ta ett steg) tillbaka så kvinnor får utrymme att ta plats. Föräldraskapet är ett av få områden där det faktiskt är tvärtom, där kvinnorna måste backa och lämna plats åt männen för att vi ska kunna skapa ett samhälle där kvinnlighet inte bara förknippas med moderskap, familjen och hemmet medan manligheten förknippas med resten.
Det kan t ex handla om att barnet börjar gråta när hans pappa sitter med honom och vi väljer att låta pappan fortsätta försöka trösta honom på sitt sätt istället för att jag ska gå in och ta över, även om jag vet att det kanske innebär att barnet måste gråta fem minuter istället för tre minuter (eftersom jag, som föräldraledig, hunnit lära känna barnet bättre, och dessutom har bröstet som fungerar som quick fix även om barnet egentligen inte är ledsen för att han är hungrig). Där väljer vi alltså att bygga ett nära förhållande mellan pappan och barnet framför att genast möta barnets behov och få honom glad och trygg. Pappan får också chansen att lära sig förstå barnets signaler och hitta sitt eget sätt att trösta honom, vilket han inte skulle få om jag bara gav barnet till honom när han var nöjd och lugn.
Eller så kan det handla om att jag ammat i en timme och märker att barnet inte är hungrigt längre utan vill suga för att det är mysigt. Då kan jag lämna över barnet till min man, som sticker in lillfingret i hans mun att suga på istället så de kan ha en mysig stund tillsammans. Där väljer vi också att bygga pappans förhållande med barnet, framför att amma alldeles fritt.
En bidragande del i det hela för oss är också att min man inte är lika frälst på AP som jag. Han håller med om grundprinciperna men tycker inte man behöver följa dem särskilt slaviskt. Där väljer jag att acceptera hans tankar och kompromissa, istället för att ta över och kräva att vi alltid gör allt på mitt sätt. Jag måste minnas att jag inte har tolkningsföreträde för att det är jag som är mamman.
Men fy helvete vad svårt det är ibland!
Något av det viktigaste som vi försöker sträva mot som föräldrar är att vi båda ska vara föräldrar på lika villkor. Vi vill inte vara som ett av alla de föräldrapar där bara mamman egentligen "är förälder", medan pappan "hjälper till". Vi vill att vi båda ska ha lika bra koll på vårt barns klädstorlek, vad man gör om han får feber eller vilken färg som är hans favoritfärg, för vi vill båda känna honom lika bra.
I den feministiska praktiken är en viktig del att män tar ett steg (/fås att ta ett steg) tillbaka så kvinnor får utrymme att ta plats. Föräldraskapet är ett av få områden där det faktiskt är tvärtom, där kvinnorna måste backa och lämna plats åt männen för att vi ska kunna skapa ett samhälle där kvinnlighet inte bara förknippas med moderskap, familjen och hemmet medan manligheten förknippas med resten.
Det kan t ex handla om att barnet börjar gråta när hans pappa sitter med honom och vi väljer att låta pappan fortsätta försöka trösta honom på sitt sätt istället för att jag ska gå in och ta över, även om jag vet att det kanske innebär att barnet måste gråta fem minuter istället för tre minuter (eftersom jag, som föräldraledig, hunnit lära känna barnet bättre, och dessutom har bröstet som fungerar som quick fix även om barnet egentligen inte är ledsen för att han är hungrig). Där väljer vi alltså att bygga ett nära förhållande mellan pappan och barnet framför att genast möta barnets behov och få honom glad och trygg. Pappan får också chansen att lära sig förstå barnets signaler och hitta sitt eget sätt att trösta honom, vilket han inte skulle få om jag bara gav barnet till honom när han var nöjd och lugn.
Eller så kan det handla om att jag ammat i en timme och märker att barnet inte är hungrigt längre utan vill suga för att det är mysigt. Då kan jag lämna över barnet till min man, som sticker in lillfingret i hans mun att suga på istället så de kan ha en mysig stund tillsammans. Där väljer vi också att bygga pappans förhållande med barnet, framför att amma alldeles fritt.
En bidragande del i det hela för oss är också att min man inte är lika frälst på AP som jag. Han håller med om grundprinciperna men tycker inte man behöver följa dem särskilt slaviskt. Där väljer jag att acceptera hans tankar och kompromissa, istället för att ta över och kräva att vi alltid gör allt på mitt sätt. Jag måste minnas att jag inte har tolkningsföreträde för att det är jag som är mamman.
Men fy helvete vad svårt det är ibland!
fredag 28 oktober 2011
Min kompis Roger
En svensk företagare har anställt letter för olika byggjobb och sedan inte betalat ut några löner till dem. Det är väldigt ledsamt och förjävligt alltihopa, men 07:50 in i klippet blir det plötsligt väldigt roligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)