På Spåret

Att åka tåg i 20 timmar med en tremånaders bebis gick faktiskt hur bra som helst. Det enda problemet var att han inte var så duktig när vi lekte På Spåret, trots att han fick extra lätta ledtrådar.
Så här såg han ut vid åtta poäng; " Staden vi åker till börjar på G och slutar på Borg":

Vi åker uppåt på kartan!

Nu kommer jag nog inte skriva något på en vecka, för vi ska åka till Norrbotten och visa upp palten för släkt och vänner. Han är redan rejält hajpad, en kompis har skrivit att "Bebisen kan göra volter, berätta roliga historier och spå i händer. Den som missar detta är sannerligen en idiot!"

Det där med sömnen

Sömnen har inte varit helt lätt sedan palten kom. Vi har ändå inte haft det jättesvårt, som några bekanta vars dotter bara sov i famnen och vaknade var fyrtionde minut, eller Familjen Toad som fick sova de första månaderna i soffan.

Palten har en väldigt vacker vagga som hans farfars bror gjorde när hans faster föddes och som alla barn i familjen sovit i. Vi bestämde att han skulle sova i den, dels för att många runtomkring oss sade att det gav bäst sömn för alla inblandade och dels för att min man har en tendens att rulla över mig i sömnen och kände sig rädd för hur det skulle gå med ett spädbarn i sängen.

Så gjorde vi också, även om det tog en halvtimme till en timmes vaggande i famnen att söva palten så djupt att han inte vaknade så fort han nuddade madrassen. Mina nätter bestod av två-tre timmars sömn, en halvtimme till en timme amning och en halvtimme till en timme stillasittande i soffan innan palten somnat och jag fick sova ett par timmar igen. Jag hann läsa enormt mycket, som mest läste jag en bok varje natt, men trots det klarade jag till slut inte av att sammanlagt sova vara tre-fyra timmar många nätter. När jag så fick feber så orkade jag inte längre, utan lät palten ligga bredvid mig i sängen av ren utmattning. Den natten sov jag elva timmar i sträck, och sedan mådde jag hur bra som helst (ja, att jag börjat äta penicillin samma dag kan ju ha bidragit också). Sedan dess, ett par veckor nu, har palten sovit i vår säng och jag har blivit en helhjärtad anhängare av samsovningens evangelium.

Nu sover vi hur gott som helst hela nätterna (åtminstone jag, det kan ju hända att palten kliver upp och har disco efter att jag somnat, men det märker jag i så fall inte). Jag ammar då och då under natten, men i stort sett i sömnen. Jag väcks vid 5-tiden av att han vaknar till och blir orolig. Ibland går det att amma honom till sömns, ibland bajsar han och jag får byta blöja innan vi kan lägga oss igen, och ibland är han pigg och glad och vill sitta uppe och leka en halvtimme innan han kan tänka sig att somna om. Vid 8-9 ungefär vaknar vi på riktigt, ofta ligger palten då och skrattar och man kan gosa med honom i sängen en stund innan vi stiger upp.

Jag har byggt ett babygym

Babygym är svindyra. Imorse kom jag på att man istället kan göra så här:

Ett underbarn!

Palten håller i en leksak, och leker med den för första gången! Finns det inte något Nobelpris för det?

 

En ny karriär som imitatör

En av paltens största talanger är att imitera kejsare Palpatine.

Läppstift

Igår utbrast jag "Åh! Varför är jag inte en sådan människa som har läppstift varje dag?!"
Sedan kom jag på varför:

Apfamilj

För ett tag sedan skrev jag ju om AP, Attachment Parenting, och idag insåg jag att de som inte hänger lika mycket på Familjeliv som jag (men vem gör inte det?)  kanske tror att jag pratar om primater.
Vad som är viktigt i AP förklaras ganska bra på Nära Föräldrars (fruktansvärt långsamma) hemsida, men i stora drag handlar det om att vara nära barnet och lyssna på det, och ha en respektfull ömsesidig relation istället för att försöka uppfostra det med hjälp av olika metoder.

Jag har läst en del om AP och tycker att mycket verkar vettigt. Min man är skeptisk till alla teorier och tycker att man ska lita på sitt sunda förnuft, men eftersom det mesta inom AP stämmer överens med hans sunda förnuft så är han också med på noterna.
Fast vi går inte all in, en del saker tycker vi verkar för flummiga och andra saker som att sova tillsammans med barnet kan vi inte göra eftersom min man gärna rullar över folk (mig) när han sover. När jag och palten har försökt sova tillsammans på dagarna brukar jag få ont i höfterna av att ligga för stilla, och varken han eller jag sover särskilt gott. Men sömnen är jobbig, och kommer att få ett eget inlägg snart.

Jag har en sjal och en bärsele som jag bär palten i när vi är ute, och när jag behöver ha händerna fria hemma. Vi har en barnvagn som vi använder när vi är ute båda två, men jag vågar inte gå ut med den själv av rädsla för att palten ska bli ledsen och jag ska bli handlingsförlamad när jag ska ta upp honom och trösta samtidigt som jag ska köra vagnen och förflytta oss någonstans. (Dessutom har jag ramlat när jag skulle försöka lyfta på vagnen på spårvagnen.)

Jag ammar typ konstant, och rör i palten 95% av den tid jag är vaken, och försöker anpassa mig efter hur han vill ha det och göra det som gör honom glad.

Det går ju inte att veta, men jag hoppas att det här kommer att göra så palten blir lite lyckligare som vuxen, och att han kan möta olika problem och svårigheter på ett bra sätt eftersom han har en trygg grund att stå på.
Eller åtminstone att han inte blir helt knäpp.

En present

Efter en väldigt lång natt med väldigt lite sömn provar jag att amma palten till sömns bredvid mig i sängen. Jag får sova en kvart innan jag vaknar av ett PPBLUPRLSPRLLUT och samtidigt som jag accepterar att jag kommer behöva stiga upp och byta blöja känner jag hur något varmt och vått kommer rinnande från hans håll.

Nästa år kan han väl ge mig en teckning på Alla Hjärtans Dag istället?

Jag är inte bara tillbaka, jag är mamma också

Ungefär en månad innan beräknat förlossningsdatum började barnet i magen säga ifrån. Det gillade verkligen inte att jag satt vid datorn, utan sparkades och slogs så jag fick stryka alla planer både på att varva Skyrim och på bloggande.

På natten 111222 kom äntligen vår lille palt. Han visade sig vara ännu bättre och mer perfekt än vi kunnat hoppas på, men han var fortfarande inte förtjust i att jag satt framför datorn. Han krävde att få sitta i soffan med mig och titta på Project Runway.

 
Nu är han en månad och en dag gammal, och har börjat bli sams med tanken på att ammas eller sitta i bärselen framför datorn, så nu hoppas jag att jag ska kunna komma igång och skriva lite igen. Jag kommer definitivt skriva mer om föräldraskap, framför allt om försöken med ett nära, feministiskt och socialistiskt föräldraskap.
Vi får se hur det går.