Alldeles vanliga barnsockor

Här är en till liten sak som jag nästan glömt: Ett par sockor till min son som jag snodde ihop i rester av självrandande Raggi när han var förkyld och hemma utan yllesockor i rätt storlek en dag.

De är stickade med istickshäl eftersom jag inte visste om garnet skulle räcka, och utan mönster. Garnet räckte inte riktigt heller, utan hälarna och den ena tån är stickade med ett mörkblått garn jag också hade några snuttar kvar av och som smälte in bra.

Barnen använder väldigt sällan yllesockor, men det känns ändå bra att de har några till de gånger när det behövs.

En bortglömd stackars mössa

För ett tag sedan tittade jag på min lista över projekt på Ravelry och insåg att det var ett som jag inte kom ihåg att jag hade stickat över huvud taget. Den hette Heim hat with fair isle, och var stickad med olika restgarner.
Jag fick leta djupt ner i botten av min påse med bebis-presenter-att-ge-bort, men där fanns den till sist. När jag såg den kände jag förstås igen den, men det satt verkligen långt inne.

Mönstret heter i alla fall Heim och är en del i ett set med mössa, byxor och kofta av Signe Strömgaard. Mönsterbården tror jag att jag tog från en bok med fair isle-mönster. Jag har för mig att mönstret var bra och allt gick utan större problem. Det kanske kan vara just för att den gick snabbt och lätt och bara tog ett par dagar att sticka som jag glömde bort den.

Upprepad Marius

Jag stickade en Marius för några månader sedan, den klassiska norska blåvita tröjan med röd halskant. Min variant var med runt ok, från ett av Sandnes Mariushäften.

Klassisk och klassisk förresten, jag läste på lite grann och det visade sig att den designades av Unn Söiland Dale 1953 för att vara med i en film. Det är en förenklad variant av Setesdalsmönstret, som verkligen är ett gammalt och klassiskt norskt mönster.
Den är stickad i ett riktigt klassiskt norskt garn också, Peer Gynt från Sandnes och var en riktigt snabb och rolig stickning.

Tyvärr blev den alldeles för stor och bylsig i halsen, det blev liksom för långt mellan intagningarna så halsen blev för "flaskformad" om ni förstår hur jag menar. Så trots att jag hade fäst alla trådar, tvättat och börjat använda den, så har jag nu repat upp en bra bit ner på halsen och ska sticka om den.
Det känns bra ändå, när jag provat använda tröjan har jag behövt gå och dra i den hela tiden för att den ska sitta snyggt, och det är ju aldrig kul.

En lyckad personlighetskyvning

Här i veckan har jag personlighetskluvit mig på Instagram. Nu finns vanliga jag, men selfies, barnbilder och kanske mat eller natur eller så, på Coolaninjaannika, medan mitt handarbetsjag finns på Vadhonskapat.
Där ska jag bara följa handarbetare och se till att riktigt vältra mig i stickning, spånad och växtfärgning. Skriv förresten gärna vad ni själva heter på Instagram, så lovar jag att följa er om ni har nog hög handarbetskvot.

Mitt första foto på det nya kontot blev på min Get Ziggy som låg och väntade med tusen lösa trådar på den trista monteringen:

Solfärgning

Jag har inte vågat färga garn någon gång, för det kändes som ett så stort projekt med grytor och kemikalier och kokning och grejer, som blir svårt att kombinera med småbarn och ett litet lägenhetskök.

Men så hörde jag på En podd om slöjd där de pratade om färgning och i förbigående berättade om en kompis som tyckt att färgning var för krångligt tills han fick veta att man kan färga i en burk. Jag började googla direkt på färgning i burkar, och startade mitt eget experiment i köksfönstret senare samma vecka.

Även när man färgar i en burk brukar man behöva beta (förbereda) garnet med något (oftast alun) för att färgen ska bli varaktig, men tydligen så sak lök och rödlök vara två av väldigt få saker som blir färgäkta även utan betning.
Dessutom är det saker som är lätta att få tag på, jag gick helt enkelt till en matbutik och tog en lök av varje sort och fyllde resten av påsen med alla de skal som låg i löklådorna. (Sedan betalade jag i självscanningen för att inte förvirra någon kassörska.)
Garnet är Ullcentrums tvåtrådiga ullgarn.

Jag varvade helt enkelt garn och lök i burkarna och fyllde upp med vatten och vitvinsvinäger (för att få klarare färger).
Sedan ska burkarna få stå i solen i köksfönstret under hela sommaren, ungefär två månader (när man kollar på internet verkar det som om folk på soligare ställen kan få fina resultat efter bara en helg i
solen, men här i Sverige verkar det vara åtminstone en månad som gäller).
Än så länge har det gått två veckor, och garnerna har fått lite färg. Rödlök kan tydligen ge antingen rött och grönt, men mitt garn i rödlöksburken ser hittills helt klart rött ut.

Stashometer april

Det är lite eftersläpning här, men maj är ju faktiskt inte slut ännu så jag kan skriva ned min stashometer för april. Den blir väldigt kort, dels för att en elak vinterkräksjuka gjorde så jag varken orkade eller vågade sticka under en del av månaden, och dels för att många projekt avslutades i början av maj.

Det är faktiskt bara tre små projekt som blivit klara:
Mom's Socks som jag skrev om nyss, som åt upp 182 meter Permin Zenta
Och en liten halskrage i Gais-färger till ett par fotbollsälskare som ska få en bebis i sommar. Den har fått en matchande mössa också, men den blev inte klar förrän i maj. Där gick det åt 50 meter svart och 66 meter grönt garn.
Dessutom tappade jag bort en av vantarna som jag stickat i lopigarn för något år sedan, så jag stickade en till som ersättning. Till den gick det åt kanske 100 meter garn.

Samtidigt köpte jag ett tweedgarn till en babykofta som jag håller på med just nu, Fonty Super Tweed: 3 nystan, 329 meter.
Och så garnet till Gaisgrejerna: 2 nystan svart och 4 nystan grönt, sammanlagt 458 meter.

April ser alltså ut så här:
Ut: 348 meter
In: 787 meter
Sammanlagt + 439 meter

Februari till april sammanlagt:
-414 meter

Mammastrumpor till mamma

Min mamma använder yllesockor nästan varje dag under vintern. Jag stickade ett par till henne för ett par-tre år sedan, men nu tänkte jag att det kunde vara dags igen.

När jag var i Luleå i vintras höll stadens äldsta garnbutik Handarbetsboden tyvärr på att slå igen. Jag kan förstå det, för en ny garnbutik hade startat och jag kan nog tycka att de hade bättre sortiment, men  det är ju ledsamt att det inte kan finnas två garnbutiker i en stad som ändå ska vara "Sveriges nordliga metropol".
Då kunde jag i alla fall köpa det här garnet till extrapris, Permin Zenta, som är en blandning av ull, silke och nylon. Det kändes lite hårt och "bomulligt" i nystanet, men uppstickat var det skönt, hade en väldigt fin definition av mönsterstickningen och tweedigheten i garnet fick det att nästan se ut som jeanstyg.

Mönstret heter Mom's Socks och är gjort av Dieuwke van Mulligen. Det var fantastiskt fint uttänkt, med många detaljer som kändes genomarbetade.

De stickas från tån och uppåt, med en häl med förkortade varv som jag inte testat förut och som nog kan bli en ny favorit.
Enda kruxet var som vanligt att jag stickar så väldigt löst att jag fick gå ner i stickstorlek från mönstrets 4,0 till 2,5. Då kändes stickfasthaten och strumpans "struktur" lagom, men då blev istället strumpan lite liten så jag fick sticka en storlek större än mönstrets största storlek för att få det lagom till en fot med storlek 39.

På mig (på fotona) är de en storlek för stora, men på min mamma ska de passa perfekt. Hon blev jätteglad för dem i alla fall, jag hoppas nu bara att hon kommer att använda dem och inte låta dem ligga i en låda för att de är för fina.