Steekat var det här

Nu har jag inte skrivit här på väldigt länge. Det beror på att jag har gjort viktigare saker.
I en månad har flyktingar som varit på genomresa på väg till Finland och Norge och andra som behövt sova en natt fått bo på mitt jobb, på golven i mötesrummen. Det har varit fantastiskt roligt och fruktansvärt hemskt, och det jag minst av allt har hunnit göra är att blogga. Sticka har jag ändå kunnat göra någon gång då och då.
Nu har flera kyrkor tagit över som boenden och gör ett fantastiskt jobb, och jag kan skriva lite om vad jag stickat under tiden.

Här är två av de tröjor som jag steekat. Det är presenter till en pojke som ska bli storebror och hans småsyskon som inte fötts ännu. Min svärmor var snäll och tog med sig dem till familjen som ska få dem, men tyvärr innebar det att jag inte hann ta riktiga kort på dem utan bara mobilbilder på köksmattan:

Den första är en Loki (av Ragga Eiríksdóttir). Ett fantastiskt fint mönster som många stickat. Min svärkusins dotter hade fått den här fina av sin storasyster Matilda, och det var efter att jag sett den som jag blev sugen på att sticka en själv. Hon hade stickat den i Cascade 220 och det var fantastiskt mjukt och lagom "ulligt", och eftersom jag hade flera nystan av det garnet liggande efter en tröja jag stickat till mig själv så passade det perfekt.
Oket tänkte jag göra i rester av Drops Nepal som jag hade liggande, men det grå räckte inte så jag fick köpa ett nytt nystan Svarta Fårets 3-trådiga ullgarn istället.

Koftan är till en tvååring, men jag gjorde den så den är bara snäppet för liten för min fyraåring, så den ska passa ett bra tag.

Jag sydde steeken på maskin innan jag klippte, och sedan sydde jag på ett band som jag köpt på Knapp-Carlsson för att dölja oredan på insidan.

Den andra koftan är till fyraåringens ofödda småsyskon, efter mönstret Zoom! cardigan av Jaimee Drew. Mönstret var ett enkelt basmönster på en raglankofta, men jag stickade den runt och klippte upp och lade till ett enkelt blommönster på oket i samma garner som i storebrors kofta.

Den här gjorde jag före den andra, och då testade jag att inte sy ett band över steeken på insidan utan bara sy fast den med langettstygn på insidan. Det blev lite klumpigt, och syns från framsidan som en tjock kant.

Men koftan är inte så sned som den ser ut på bilden, i alla fall.

En mus, räv eller åtminstone ett djur

Jag stickar och spinner inte precis hela tiden. Faktiskt. Jag broderar någon gång ibland också, och nu har det blivit en liten mus (eller kanske en räv) med stora yllesockor på både fötterna och händerna.

Musen (eller räven) är broderad på ett gammalt lakan, som jag sedan klippte av och sydde ihop till en väldigt enkel tygkasse. Det är ju extremt enkel sömnad, men för mig som gav upp om symaskinen för tio år sedan när jag misslyckades med en rak gardin så var det stort.
Påsen ska jag ha mina yllesockor i, så de kan hänga på en krok i hallen istället för att ta upp plats i en korg på hatthyllan.

Jag ritade musen på frihand och ritade sedan av den med blyerts direkt på påsen. Sedan har jag använt blandat broderigarn som jag hade hemma (jag har en stor (eller faktiskt enorm) påse med broderigarn som jag ärvt från min farmor och svärmormor) och broderat med lite olika stygn.

Jag glömde göra en svans, så nu går det inte att veta om det egentligen är en mus eller räv det ska vara. Men det är kanske lika bra det.

Lyxgarnsbebis

 Här är en bebiskofta som redan vuxits ur och flyttat ner i källaren i väntan på nästa eventuella bebis.

Garnet är toklyxigt handfärgat merino/silke från Garn & Mera, med de vita delarna i något sockgarn jag hade liggande. Jag brukar ha svårt för melerade garner, men det här fick till precis lagom diskreta nyanser för att faktiskt bli toksnyggt. Tyvärr fick jag ingen bild där färgerna blev perfekta. De stämmer egentligen bäst med den översta även om den blev suddig.

Jag trodde att ett garn i merino/silke skulle vara mer "woollen" och luftigt, men det är ganska hårt spunnet och känns nästan som bomullsgarn. Men det funkar jättebra i barnplagg, har en fin glans och är helt ostickigt.

Mönstret är Offset Wrapalan av Sara Morris. Förutom att ärmarna blev alldeles för korta och fick repas upp och stickas om, så funkade det bra. halsen är lite väl stor också, men bättre det än att den blir för liten.

Kanterna stickas i en variant på mossstickning som inte kändes så intuitiv och som jag klantade till några gånger, men det var mest för att jag själv inte koncentrerade mig.

Knapparna har jag nog egentligen upp och ner, men jag tyckte att den här sidan var så vacker. De kommer från en burk med blandade knappar som jag köpte på Hemtex.

Steeks ohoj!

Jag har aldrig steekat (klippt i det jag stickat) förut, men nu håller jag plötsligt på med tre steekade projekt samtidigt.

Jag stickar en kofta till mig själv som snart är klar, en Cropped Cardigan av Pickles i ränder med prickar som på en norsk Fana-kofta:

Min "ta med"-stickning, som jag håller på med på väg till och från jobbet (ja! jag har börjat jobba igen! Det hade jag ju glömt att skriva!), är en Loki av Ragga Eiríksdóttir. Den stickar jag i restgarner, mest Cascade 220. Jag tänkte göra oket i rester av Drops Nepal, men har fått repa upp en gång för att det ljusgrå garnet jag hade har tagit slut, och nu igår morse repade jag upp en gång till för att mitt gula garn inte räckte till. Jag har köpt ett annat grått garn (Svarta Fårets 3-trådiga) och hoppades att om jag bytte plats på det gula och det grå så kunde det gula kanske räcka.
Sedan visade det sig att jag hade ett till halvt nystan av det gula hemma, så bytet var helt onödigt men nu orkar jag inte repa upp igen så nu kör jag bara på.

Min tredje steekade stickning är kanske den allra roligaste: en kofta till min son med supermycket mönster över hela alltet. Den heter Barnejakka Land og Strand av Pinneguri, och den är alltså norsk den med.
Den stickar jag i rester av blått tvåtrådigt som jag har hemma, och den är helt fantastiskt rolig. man vill bara fortsätta och fortsätta för att se hur det blir på nästa varv, och nästa, och nästa.
Planen var från början att sticka en stor rand med älgar över brösten, men nu har sonen ändrat sig och vill ha hästar istället så det kommer förmodligen att bli Pinto Stallion Chart av den fantastiska Sandra Jäger.

Förutom de här håller jag på med några fler saker: en sjal där jag har en massa rätstickning att ta itu med innan jag ska börja på spetsen, en annan sjal som bara ska blockas (men det är inte så bara med två småbarn som inte alls kommer bra överens med nålar över hela golvet), ett par strumpor som saknar hälar och tår och en bebiströja som väntar på knappar. Och dessutom är det de gamla UFO:na, en stor sittpuff, ett par strumpor i krångligt mönster och en oändlig virkad filt.

Suck. Vad mycket det plötsligt kändes som, när man tänkte efter.

Helt okej strumpor

Här är en till sak som jag stickade ihop ganska snabbt för snart ett år sedan, men som det inte blivit av att jag fotograferat.

Det är ett par helt vanliga strumpor med istickshäl, stickade på frihand uppifrån och ner. Det enda speciella med dem är att jag i resåren stickat falska flätor istället för varannan "rätrad".

Garnet är Regia Tweed, som jag köpte för ett år sedan när vi var på semester i Tyskland. Jag plockade bort några noppor som var för illgröna, men annars tycker jag att garnet var helt okej. Inte jättekul och inte supersnyggt, men helt okej.

Bröllopsgrytvantar

En till sak som jag gjort färdigt men gett bort innan jag fått till snygga bilder var en bröllopspresent. Jag stickade ett par "hålla handen-vantar" utifrån Jorid Linviks Wedding Mittens.

Enligt mönstret ska man använda olika garner för att få olika storlekar på vantarna, men jag använde Rauma finullgarn till båda och hade istället olika stickstorlekar. Jag tog nog i lite för mycket, så mansvanten blev enorm och kvinnovanten minimal, men jag filtade ihop mansvanten lite i handfatet när den var färdig så hoppas jag att de ska funka i alla fall.

Här är de innan trådarna blivit fästa:

Eftersom min svåger älskar gamla tv-spel så gjorde jag ett eget mönster med goombas (svamparna) från Super Mario på hans vante och på hans sida av dubbelvanten.

Mönstret var roligt, jag gillar verkligen hur Jorid Linviks mönster känns så genomtänkta och hur hon sett till så det inte blir långa "floats" på insidan. Dessutom lärde jag mig göra lettiska flätor, och insåg att det ju inte alls är så svårt som jag varit rädd för.

Min svägerskas vantar stickade jag på stickor 1,5 och det var sjukt pilligt och långsamt.
Egentligen hade jag tänkt sticka en extra vante till var och en, så de hade ett vanligt vantpar var eftersom dubbelvantarna kanske inte är så användbara, egentligen. Men jag orkade inte med en till vante på 1,5:orna, utan gav bara bort dem som de var. Kanske möjligtvis att jag glömmer bort hur jobbigt det var under hösten, så jag kan sticka en till vante till julklapp eller till dess att min svägerska fått uppehållstillstånd och kommer hit (nu bor hon i Mexiko, och det var där vi var på bröllop).

Brudparet öppnade inte sina presenter på bröllopet utan i enrum ett par dagar efteråt. Sedan kom de och tackade så mycket för "de fina... öhm... grytvantarna?".
När de fick veta vad det var de hade fått blev de i alla fall glada.

Och bröllopet var fantastiskt, resan var jätterolig och det är en underbar ny svägerska jag har fått. En sådan där svägerska som det till och med är värt att sticka på 1,5:or för.

Borttappat och bortgett

Jag brukar vänta med att registrera mina stickningar som "klara" på Ravelry förrän jag har tagit ett ordentligt foto på dem och bloggat om dem. Nu när jag inte bloggat på ett bra tag har det samlats en rejäl hög med projekt på min sida som legat i limbo i flera månader.
Ett par saker har jag till och med hunnit ge bort eller (snyft) tappa bort innan jag fått riktiga kort på dem.

I julas önskade sig min styvsyster ett par tunna men varma sockor i julklapp, så jag stickade i halvtunn alpacka. Garnet är mörkgrått Sandnes Alpakka Strömpegarn, och jag stickade på frihand med en enkel fläta längs skaftet.

En av de saker jag tappade bort i våras var en vante, men där tror jag att jag har kvar nog mycket garn för att sticka en till för att den ensamma vanten som är kvar inte ska bli alldeles bortslösad. Den kan jag kanske blogga om senare alltså, när den är helt färdig.

Då är det värre att jag har blivit av med en sjal som jag stickade av handspunnet garn. Jag måste ha tappat den på spårvagnen, det är hemskt mycket svårare att hålla ordning på sina grejer när man har två barn med sig än det var med bara ett.

Jag spann sjalen av garn från Coolwool.se, i 80% merino och 20% silke och färgen Pepparkorn. Fibrerna var härliga att spinna, och jag separerade dem lite halvt så jag fick en del långa partier med bara guldigt silke, och andra där det var mer blandat.

Garnet fick en färg som en glittrande skogstjärn, eller en måne över trollskogen, och blev ungefär fingering-tjockt och härligt mjukt.

Av garnet stickade jag en sjal, en avlång halvmåneformad Caramel Frappé av Monika Sirna. Det är spets i nederkanten som inte kom fram så bra med det spräckliga garnet, men den blev i alla fall mjuk och skön och välanvänd hela vintern och våren.
Mönstret ar lättstickat och trevligt, men jag fick panik när halva garnet hade gått åt innan spetsen var klar och därför gjorde jag den lite mindre än jag hade kunnat.

Nu har jag tyvärr inte hitta någon bättre bild än den här:

Jag har stickat en till sjal av handspunnet garn också, som jag har gett till min mamma, men den hoppas jag kunna få till ett foto på så den behöver jag nog inte skriva om nu.