En lätt liten luva

Jag har haft ett nystan fluffig supermjuk beige alpacka från Schachenmayr nomotta som legat i min stash så länge jag haft den. Det är ett så väldigt fint garn som känns superlyxigt, men jag har inte hittat det rätta mönstret för det.

Nu tänkte jag sticka en lite babyhätta och letade runt och insåg att Strikkezillas (Tina Hauglunds) fina Lett liten lue som jag sett och suktat efter på Instagram var för rätt garntjocklek och skulle passa perfekt. Mönstret är alldeles nytt, mitt projekt blev det första på Ravelry och det var ju också kul.

Mönstret är jättebra, enkelt och tydligt med en passform som jag tycker att babyhättor ofta brukar misslyckas med. Den går fram lagom mycket i pannan, och är rundad bak i nacken.

Minskningarna i nacken bildar en fin spiral, en enkel men trevlig detalj:

Jag har inte provat den på någon riktig bebis ännu, men på dockan Erik passar den i alla fall perfekt:

Det var förresten inte ull i paketet jag skrev om i förra inlägget, men jag lovar att skriva och visa när den kommer.

Garn och ull

När jag fyllde år i augusti fick jag en fantastisk present av min mamma: En prenumeration på en ullklubb! Efter att ha kollat runt så valde jag Dibadu, en tysk färgare som framför allt har fördelen att det var lite billigare än de andra. Dessutom verkar man få rätt mycket ull i en sändning (minst 200 gram), så man inte bara har små 100 gramsnystan i varje färg.
Nu har jag fått en avi från posten och jag är ganska säker på att det är min första ull, så det ska bli hemskt roligt att gå och hämta paket efter jobbet idag.

Min man har börjat lägga båda barnen nu, så jag har en längre tid för mig själv på kvällarna. Det innebär att jag hinner ta fram spinnrocken och spinna en del åtminstone någon gång i veckan. Jag jobbar på min mjuka regnbågsull, som jag delat upp i sina färger för att det ska bli lättare att planera och ha kontroll över tröjan jag stickar. Nu är den rosa delen klar, och jag har blått och gult kvar.

Det har jag tyvärr inga kort på ännu, men däremot fotograferade jag två andra garner som jag spunnit i somras och förra sommaren.

Det första är också fantastiskt mjukt och lent, jag köpte en blandning av ull från World of Wool och minns inte längre exakt vad det var. Merino och silke tror jag, och kanske något annat också. Egentligen skulle garnet bli en födelsedagspresent till min svärmor, men det hann inte bli klart i tid så hon fick ett annat handspunnet garn istället.

Här försökte jag anstränga mig för att spinna tunt och jämnt. Det är ungefär fingering-tjockt, 70 gram och 243 meter långt.

Jag älskar lystern i det här garnet, det ser verkligen ut som silke och glider som silke mellan fingrarna också. Det känns verkligen som ett garn som borde få bli en sjal, men jag vet faktiskt inte om jag vill ha en rödrosa sjal.

Det andra garnet jag spunnit är nästan det motsatta. Om jag försökte spinna tunt och jämnt med det röda så försökte jag här spinna ojämnt och tjockt. Det är nog mitt favoritsätt att spinna, att göra ett ganska lösspunnet garn med en tydlig handspunnen känsla där man bara "gladspinner" med långa drag och inte nojar över resultatet.

Ullen är merino färgad av Playsweetmusic i en härlig bubbelgumsrosa färg. Det blev 301 meter långt och 95 gram tungt, ungefär sport-tjocklek. Det här garnet är också mjukt och har den där härliga merino-stunsen. Jag vet inte vad det här ska bli heller, men jag tror att jag kanske ska spara det och se om något av barnen får en rosa period någon gång och t ex behöver en mössa.

Ett tredje garn skymtar till höger på den första bilden av det rosa garnet, men på något sätt råkade jag ta bort alla foton av det från kameran så det får jag visa upp en annan gång.

Fantastiska garner, och stor sjal

För ett par år sedan gav min pappas sambo mig en jättefin födelsedagspresent: Två nystan Färgkraft Pälsblend, ett växtfärgat garn från gotländska pälsfår. De är entrådiga och lace-tunna, lite stickiga, men har en fantastisk lyster och färgskiftningar som man kan dö för.

Det ena nystanet är i färgen "Kremla" och det andra i "Bark"(jag vet inte om de är färgade med kremla och bark? Men jag skulle gissa det). Särskilt Bark har helt fantastiska färger, det är som om det växlar mellan guld och silver.

Jag stickade sjalen Dissent, av Lisa Mutch. Den har en smart konstruktion med förkortade varv som gör så färgerna går som kilar från varsitt håll.

Det enda problemet med mönstret var att det blev som en lite "snibb" på mitten som kurvar uppåt och som jag inte lyckades blocka bort, men den märks ju inte när man har på sig sjalen. Här syns den:

Sjalen blev stor, verkligen superstor. Den går att ha några varv runt halsen, men är nog ännu skönare att ha att svepa om sig kalla dagar när man inte orkar hämta en kofta (jag brukar ha en stor sjal liggande på jobbet också, för där blir det rejält kallt på vintrarna).

Att den är både stor och skir gjorde den hemskt svår att fotografer, men jag har i alla fall gjort några försök:

Rejäla vanliga grytlappar

Min man brukar ha lite för många synpunkter på mina handarbeten för att få några själv (med undantag för en mössa en gång), men en dag ville han visa på våra grytlappar hemma vilka som var bra och vilka som var dåliga och varför.
Han var helt emot stickade grytlappar, men jag hade gjort ett par dubbelvirkade för flera år sedan som han gillade. De var dock i rätt fula färger och jag hade försökt brodera ganska misslyckat på en dem, så jag tycker inte alls om dem.

Till hans födelsedag i år såg jag därför till att göra tre nya dubbelvirkade grytlappar åt honom. De är enkla utan krusiduller, i blandade restgarner (mest Drops Paris) som jag inte hade nog mycket av till en hel grytlapp, och med vita kanter.

De blev faktiskt en present som han tyckte om, men allra gladast blev han när jag sa att han nu fick slänga tre av våra gamla grytlappar. Till nästa födelsedag behöver jag nog inte ge honom något, jag kan bara lova att han ska få slänga grejer i lägenheten (vi har en liten lägenhet, väldigt många saker och olika åsikter om det).

Jag tyckte faktiskt också att de är väldigt bra att ha. Olika tjusiga "skrytlappar" kan ju vara fantastiskt fina, men nog är det skönt med några som bara är rejäla och tåliga och gör så man inte bränner sig.
(Och jo han fick andra presenter också, inte bara grytlappar).

Handspunnet men korkat

Det var ett tag sedan jag bloggade, men jag väger upp med ett skrytprojekt: En tröja i handspunnet garn.

Den är gjord efter Pickles mönster Osloanorakken. Ett trevligt mönster med smarta detaljer, som förkortade varv som gör den lite längre bak i rumpan. Jag gjorde ingen huva, men följde mönstret i övrigt. Knapparna kommer kanske lite väl långt ut på sidan, de går nästan över på baksidan.

Garnet är tvåtrådigt i aran-tjocklek (ungefär). Det var första gången jag spann ihop två olika färg. Jag använde Sea Garden och Turning Leafs, båda från Willow Fairy Wool. Båda var 50% Polwarth, 25% BFL och 25% silke. Jag spann en singel av varje, med färgerna slumpmässigt blandade och lite "thick and thin".

Sedan tvinnade jag ihop dem och fick 170 g, 344 meter. Garnet blev fantastiskt mjukt och "stunsigt".

När garnet var klart blev jag orolig för att det skulle bli för galet. Det påminde för mycket om rave-hippies med färgglada ulldreads kände jag, och det kändes inte riktigt bra. Därför ville jag tona ner det med ett enfärgat ok. Jag köpte Drops Alaska, som jag hittat i precis rätt mörkblå nyans för att matcha det mörkblå i garnet. Billigt var det ju också.

Nu i efterhand förstår jag att det var väldigt, väldigt dumt av mig. Hela poängen med tröjan var egentligen att sticka något till min son som inte kan ha på sig någonting som sticks minsta lilla. Det handspunna garnet blev mjukt och lent nog, men Drops Alaska är i 100% ospecificerad ull och inte alls stickigt för mig, men tydligen fruktansvärt för min son.

Här är en av få bilder där han har på sig tröjan, och det var inte i många minuter. Nu ligger den nerpackad i en låda och väntar på att nästa barn kanske ska vara lite mindre känsligt. Och jag har lärt mig en läxa.

Ziggy i tweed

Den här tröjan har jag inte velar blogga om för att den är en present till en bebis som föddes för en månad sedan, men jag tror inte de som ska få den läser här på bloggen ändå så det borde inte vara någon fara. Jag är i alla fall helt säker på att bebisen inte läser här, och det är ju ändå det viktigaste.

Garnet jag stickat i blev nog ett nytt favoritgarn. Det är Fonty Super Tweed, ett garn i aran-tjocklek med 95% merino och 5% mohair. Härligt mjukt och okliigt med fina tweednoppror, och så är det så tjockt att det går snabbt att sticka med men ändå inte för tjockt så det blir klumpigt.

Mönstret heter Get Ziggy och är gjort av Annypurls. Det är nog den första tröja jag stickat i delar och sytt ihop, men det gick lättare än jag trodde. Sömmen var lite för lös i ena ärmen, men det sydde jag om med en snutt restgarn efteråt.

Det fanns ett litet fel i mönstret som gjorde så en rad blev avig i flätan innan jag upptäckte misstaget (det syns i bilden, längst ner på flätan). Förutom det var mönstret bra och tydligt, och tröjan var väldigt snabb och rolig att sticka.

En extra fin detalj (men det svåraste att sy ihop), var att fram och bakstycket gick omlott vid halsringningen, som en sjömanströja. Det är alltid bra med smarta halsringningar på bebiströjor.

Solfärgningsexperimentet, sista delen

Jag tror att mitt solfärgningsexperiment är avslutat nu. Jag har skrivit om det tidigare, här och här.

När solfärgningen var klar var jag väldigt missnöjd med färgerna. De var inte bara trista utan riktigt fula, särskilt det rödlöksfärgade garnet.
Så jag försökte igen, men den här gången på ett mer traditionellt sätt. Jag kokade upp skal av gul lök och lät garnet puttra med avkoket ett tag. Rödlöksgarnet fick första badet och gullöksgarnet det andra.

Nu är rödlöksgarnet (till vänster på bilden) en ganska trevlig jämn orange färg, och gullöksgarnet är samma färg men lite ljusare och spräckligare.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra av de här garnerna, men det var väldigt roligt att testa färgning.