Bröllopsgrytvantar

En till sak som jag gjort färdigt men gett bort innan jag fått till snygga bilder var en bröllopspresent. Jag stickade ett par "hålla handen-vantar" utifrån Jorid Linviks Wedding Mittens.

Enligt mönstret ska man använda olika garner för att få olika storlekar på vantarna, men jag använde Rauma finullgarn till båda och hade istället olika stickstorlekar. Jag tog nog i lite för mycket, så mansvanten blev enorm och kvinnovanten minimal, men jag filtade ihop mansvanten lite i handfatet när den var färdig så hoppas jag att de ska funka i alla fall.

Här är de innan trådarna blivit fästa:

Eftersom min svåger älskar gamla tv-spel så gjorde jag ett eget mönster med goombas (svamparna) från Super Mario på hans vante och på hans sida av dubbelvanten.

Mönstret var roligt, jag gillar verkligen hur Jorid Linviks mönster känns så genomtänkta och hur hon sett till så det inte blir långa "floats" på insidan. Dessutom lärde jag mig göra lettiska flätor, och insåg att det ju inte alls är så svårt som jag varit rädd för.

Min svägerskas vantar stickade jag på stickor 1,5 och det var sjukt pilligt och långsamt.
Egentligen hade jag tänkt sticka en extra vante till var och en, så de hade ett vanligt vantpar var eftersom dubbelvantarna kanske inte är så användbara, egentligen. Men jag orkade inte med en till vante på 1,5:orna, utan gav bara bort dem som de var. Kanske möjligtvis att jag glömmer bort hur jobbigt det var under hösten, så jag kan sticka en till vante till julklapp eller till dess att min svägerska fått uppehållstillstånd och kommer hit (nu bor hon i Mexiko, och det var där vi var på bröllop).

Brudparet öppnade inte sina presenter på bröllopet utan i enrum ett par dagar efteråt. Sedan kom de och tackade så mycket för "de fina... öhm... grytvantarna?".
När de fick veta vad det var de hade fått blev de i alla fall glada.

Och bröllopet var fantastiskt, resan var jätterolig och det är en underbar ny svägerska jag har fått. En sådan där svägerska som det till och med är värt att sticka på 1,5:or för.

Borttappat och bortgett

Jag brukar vänta med att registrera mina stickningar som "klara" på Ravelry förrän jag har tagit ett ordentligt foto på dem och bloggat om dem. Nu när jag inte bloggat på ett bra tag har det samlats en rejäl hög med projekt på min sida som legat i limbo i flera månader.
Ett par saker har jag till och med hunnit ge bort eller (snyft) tappa bort innan jag fått riktiga kort på dem.

I julas önskade sig min styvsyster ett par tunna men varma sockor i julklapp, så jag stickade i halvtunn alpacka. Garnet är mörkgrått Sandnes Alpakka Strömpegarn, och jag stickade på frihand med en enkel fläta längs skaftet.

En av de saker jag tappade bort i våras var en vante, men där tror jag att jag har kvar nog mycket garn för att sticka en till för att den ensamma vanten som är kvar inte ska bli alldeles bortslösad. Den kan jag kanske blogga om senare alltså, när den är helt färdig.

Då är det värre att jag har blivit av med en sjal som jag stickade av handspunnet garn. Jag måste ha tappat den på spårvagnen, det är hemskt mycket svårare att hålla ordning på sina grejer när man har två barn med sig än det var med bara ett.

Jag spann sjalen av garn från Coolwool.se, i 80% merino och 20% silke och färgen Pepparkorn. Fibrerna var härliga att spinna, och jag separerade dem lite halvt så jag fick en del långa partier med bara guldigt silke, och andra där det var mer blandat.

Garnet fick en färg som en glittrande skogstjärn, eller en måne över trollskogen, och blev ungefär fingering-tjockt och härligt mjukt.

Av garnet stickade jag en sjal, en avlång halvmåneformad Caramel Frappé av Monika Sirna. Det är spets i nederkanten som inte kom fram så bra med det spräckliga garnet, men den blev i alla fall mjuk och skön och välanvänd hela vintern och våren.
Mönstret ar lättstickat och trevligt, men jag fick panik när halva garnet hade gått åt innan spetsen var klar och därför gjorde jag den lite mindre än jag hade kunnat.

Nu har jag tyvärr inte hitta någon bättre bild än den här:

Jag har stickat en till sjal av handspunnet garn också, som jag har gett till min mamma, men den hoppas jag kunna få till ett foto på så den behöver jag nog inte skriva om nu.

Inte så lättstickat men väldigt finstickat

På bokrean i år köpte jag Lättstickat: finstickat av Anna Wilkinson (för 75 kr, och nu kostar den 59 spänn hos Bokus såg jag).

Till att börja med: Boken har fantastiskt bra bilder! De lyckas vara vackra och vintagetjusiga samtidigt som de visar fram (åtminstone de flesta av) plaggens detaljer, vilket inte alla stickboksförfattare brukar lyckas med. Plaggen i boken är dessutom färgglada, roliga och har en stark "Pom Pom Magazine"-känsla. Det är kanske hälften koftor och tröjor, och hälften smågrejer som mössor och halsdukar. Alla mönster är för vuxna kvinnor, i storlek 36-44.

Boken är upplagd så att första halvan är för nybörjare och andra för mer avancerade stickare, men några av mönstren i nybörjardelen verkar ändå krångligare än vad jag någonsin stickat hittills så jag skulle inte ge den till någon som just börjat.

Mönstren är alltså snygga med en rejäl vintagekänsla. Det är flera som jag ville sticka direkt, t ex Fair Isle Rib Top:

(Foto: Laura Edwards)

... och Shawl Collar Cardigan with Floral Embroidery:

(Foto: Laura Edwards)

Mönstren är dock krångligt skrivna, särskilt med tanke på att de är engelska. Det känns som att läsa ett dropsmönster, och dessutom är alla tröjor och koftor stickade i delar med fram- och bakstycke och ibland ett knappband som ska sys på också. Det känns onödigt krångligt och rent idiotiskt när man t ex stickar en fair isle-väst.

Kanske kan det vara därför det finns så få projekt för mönstren på Ravelry, trots att den legat uppe där i drygt två år. De projekt som finns är inte jättepositiva heller.

Jag får kanske använda boken mer som inspiration och låta bli att följa mönstren slaviskt, men den är faktiskt en väldigt bra inspirationskälla och 75 kr är den helt klart värd.

Hundpåkallad stickning

Ibland stickar man för att man vill och är sugen, och ibland stickar man för att man måste. Nu är det dags för den andra varianten.
Min mammas och systers hund blir lite för glad när man träffar henne och har tagit för vana att ta ens vantar eller väska (eller gräva fram stickningen ur väskan) när man kommeroch bära runt på i munnen. Häromdagen hade jag inte med mig väskan, men däremot Plätten i bärselen på magen. Trots att jag sträckte fram mina nya fina stickade vantar så hoppade hunden upp och tog Plättens mössa från hennes huvud, och vägrade släppa den på ett tag.
Plätten klarade sig utan en skråma och faktiskt mössan också, men den blev ju alldeles dregelkladdig så nu måste den tvättas, och när den tvättas behövs ju en ersättningsmössa. Helst borde ersättningsmössan bli färdig redan idag, men det kommer den väl inte bli. Jag har i alla fall hittat ett fint mönster, Bits+Pieces av Veera Välimäki, och lite rester av Debbie Bliss Baby Cashmerino som nog blir bra.

Riddarvantar

Jag köpte ett självrandande sockgarn för att kombinera med svart i något mönster med lyfta maskor, men min son la beslag på nystanet och släppte det inte ifrån sig förrän jag stickat ett par vantar åt honom.
Sedan ville han förstås inte ha på sig dem utomhus utan bara inne, eftersom det var riddarvantar som man har när man är riddare.

Garnet är Hjertegarn Sock Wool och mönstret heter Heartstrings Mittens av Chrystal Giustinello. Fotot är suddigt, men det får jag bara leva med.Vantarna är i alla fall enkla och snabbstickade, och det är jättebra till en treåring att tummarna sitter på sidan så man inte behöver sätta rätt vante på rätt hand.

Den perfekta bebismössan

 Det här mössmönstret verkar alla älska, och det gör jag också. Det är Garter Ear Flap Hat av Purl Soho. Mössan sitter bra och värmer öron och nacke men kommer inte ner i ögonen. Jag stickade minsta storleken, och den är lagom på min tremånaders och kommer nog räcka ett tag till.

Jag stickade den i ett garn som jag inte hittat något info om på internet. Det heter Packing Alpaca, och importeras tydligen av någon som känner ägaren till Lilla Garnet i Kortedala. nu minns jag inte exakt vad hon sade, men jag har för mig att det var kvinnor på en kvinnojour i Sydamerika som spann det. Det fanns i tre tjocklekar och var supermjukt.

Tofsen är av John Arbons Knit by Numbers, och det vita är samma handspunna garn som jag skrev om senast.

Det här blir mitt inlägg till veckans möte med Husmorsskolans Nya Syförening. Titta in där för att se vad de andra gjort!

Fårig basker

Mitt första handspunna garn blev ganska ojämnt och klumpigt, så det var svårt att komma på något bra att sticka av det:

Till sist fick det bli en mössa i mossstickning, så ojämnheterna jämnar ut sig och garnets "fårighet" kommer till sin rätt.

Jag stickade efter mönstret Buttoned Beret av Jodi Lewanda. Det var lätt och snabbt, bara man följde tipsen bland projekten och följde mönstret blint utan att tänka efter. Mössan blir nog ingen favoritmössa, men helt okej ändå.
Det gick åt 64 gram, så jag har lite garn kvar att göra något av.