Jag känner att jag har jättemycket tid till allting, jag har varit på stan och handlat, städat en massa, bytt gardiner, badat badkar, tittat på film och tv-serier, läst och förstås stickat. Jag kan inte förstå hur jag kunde få så lite gjort innan jag hade barn, när jag hade all tid i världen.
Den första flätsockan är nästan klar, och jag har påbörjat ärmen på Senapströjan (den senapsfärgade flättröjan alltså).
Igår när jag var på stan så gick jag till biblioteket för att lämna tillbaka böcker, och kom förstås hem med några stickböcker.
Den första var Sticka Mera av Paula Hammerskog och Eva Wincent. När jag kom hem insåg jag att jag redan hade läst den en gång, och att den mest innehöll tekniker som jag redan har en bok om och mönster som känns ganska gamla och trista även om boken bara har några år på nacken.
Det riktiga fyndet på bibblan var istället Vantar för alla årstider, den superhajpade boken av Clara Falk och Kamilla Svanlund. Jag har redan kikat på mönstren från den på Ravelry och visste att de skulle vara fantastiskt fina och alla recensioner har ju varit lyriska, men en kompis som läst boken blev besviken eftersom hon inte tyckte den kom med något nytt. Dessutom gillade hon inte att det var så mycket halvvantar.
Jag gillar halvvantar och tyckte att boken åtminstone var väldigt annorlunda än den vantbok jag redan har (Vantboken), som bara innehåller olika mönster för flerfärgsstickning i tvåtrådigt ullgarn. I Vantar för alla årstider finns verkligen vantar för alla årstider, och dessutom i alla former, alla tekniker och alla garnkvaliteter. Det gillar jag! Den boken hamnar också på min julklappsönskelista.
Den tredje boken jag lånade har jag sträckläst. Det är The Art of Fair Isle Knitting av Ann Feitelson. Det är en bok med mycket att läsa i, där tyngdpunkten ligger på teori och historia istället för mönster (även om det fanns några mönster också, men de kändes väldigt gamla). Sådana böcker älskar jag, och den här gav mig verkligen precis vad jag ville.
Boken går in på djupet på Fair Isle-stickningens historia (och talar om att det är en myt att den lärdes ut av spanska Armadan) och det rä jätteintressant, men ännu mer intressant blir det när den kommer in på tekniken. Dels är det snabbstickningen som är spännande, en skicklig stickerska på Shetlandsöarna kunde sticka en tröja i veckan, ett ok på tre timmar eller en fingerhandske eller basker varje kväll. Det gjorde de förstås delvis genom lång träning, men delvis genom att de stöder ena stickan mot magen i ett "stickbälte". Jag minns att jag också gjorde så när jag började sticka (men utan bältet då), innan jag för bara ett par år sedan lärde mig att man ska hålla upp stickningen och använda båda händerna. Jag kanske skulle prova på mitt gamla sätt igen, och se om jag kan slå några hastighetsrekord?
Sedan går hon in på färglära, och jag börjar förstå fair isle-stickning på ett helt nytt sätt. Tidigare har jag trott att man bara tog färger och satte ihop "på måfå" i mönstret, och tänkt att jag aldrig skulle klara av att få det bra. Nu förstår jag att man oftast sätter ihop färgskalor av några olika färger, som man sedan använder ihop. I en bård kan man t ex ha en blå och en rosa färgskala, där den blå år från mörkast i mitten till ljusare mot kanterna och den rosa är ljusast i mitten och mörkare mot kanterna. I nästa mönsterbård gör man kanske tvärtom, eller låter båda ha sina ljusaste färger i mitten och de mörkaste mot kanterna.
Fair isle känns fortfarande enormt och svårt, men ändå mycket mera greppbart.
Jag blir faktiskt sugen på att prova lite själv. Jag skulle kunna behöva ett par korta halvvantar att ha under min jacka nu på hösten (till skillnad från de långa som jag just fått klara alltså, som jag ska ha till min trekvartsärmade sommarjacka). Jag funderar på att göra vantarna Ivar från Vantar för alla årstider, men göra om färgerna till en klassisk fair isle-skala. Ivar hade ett fint mönster, men jag tycker inte riktigt att det kom fram i färgerna som använts för att sticka upp dem i boken. Den röda är lite för mörk för att synas ordentligt.
Det som också är bra med Ivan är att de görs i Rauma finull, vilket mer eller mindre motsvarar den jättestora påsen med blandat ullgarn jag har i min stash.
Jag plockade fram nystan i två skalor som jag kanske ska prova att ge mig på, men jag är lite orolig för att kontrasterna kanske kan bli lite för stora när jag använder rött och blått. Vad tror ni?
