Förskolehelvetet

Palten har fått plats på förskolan från 15 augusti. Tre veckor innan får vi ett brev om att vi ska kontakta förskolan för att få information om inskolning mm.
Jag ringer numret vi fått, och det går hem till förskolechefen för han är på semester. Han säger att jag ska kontakta förskolechef 2 som vikarierar för honom.
Jag gör det, men han är på semester och hänvisar till förskolechef 3 som vikarierar för honom.
Jag ringer henne, och hon är på semester. Hon hänvisar ingenstans.
Då ringer jag förskolekoordinatorn, men gissa vad? Hon är på semester.
Jag hittar ett telefonnummer direkt till avdelningen, men deras telefon är av.
Nu har jag lämnat ett meddelande på avdelningens telefonsvarare och håller tummarna, men det är ju så att man kan bli galen.

Sedan har vi dessutom fått veta att förskolan kommer att rivas senast 2014, eftersom den är i extremt dåligt skick.

Det verkar inte som om vi kommer kunna komma in på vårt förstahandsval förrän tidigast om ett år, så palten kommer förmodligen få gå i förskola i ett ruckel och därefter i en barack.

Jag var jätteentusiastisk för paltens förskolestart, han känns verkligen redo och som om det kommer att vara roligt och bra för honom, men nu känns det bara hopplöst och deppigt.

Hippiefiltens vidare öden

Trots mitt förra inlägg som utlovade skarpa och snygga kamerabilder framöver, så får jag slänga upp en till halvrisig mobilbild nu eftersom min man, palten och kameran har åkt ut för att sova över hos paltens farföräldrar. Jag har börjat jobba så jag kunde inte följa med, och jag behövde verkligen lite ensamtid för att varva ner efter semestern.

Så här ser i alla fall Hippiefilten ut nu, med två nystan slutvirkade och ett påbörjat:

Det verkar ha blivit 12 rutor av det första nystanet men bara  9,5 av det andra, men jag tror att det kan vara så att några rutor ligger och gömmer sig i jackfickor och väskor.

Det är verkligen roligt att virka rutor med mångfärgat garn, så varje ruta blir annorlunda än den förra och man aldrig vet vilken nyans som kommer att dyka upp på nästa varv.

Snyggare och bättre

Min man har köpt en ny kamera, så nu blir mitt nya projekt att ersätta mina sjabbiga mobilbilder med snyggare foton på mina stickningar och virkningar.
När jag tittar runt på Ravelry och bloggar så är fotokvaliteten ofta faktiskt helt avgörande för om ett projekt ser snyggt ut eller inte. Något kan vara jättevälgjort och kreativt, men om det bara finns ett litet mobilfoto med tusen grejer i bakgrunden och konstiga färginställningar så har jag svårt att se hur fint det egentligen är.

Vi var ute hos min mamma ett par dagar nu i veckan, så då fotograferade jag de virkade grytlapparna jag gett till henne i julklapp förra året:
 

Man kan jämföra med den gamla bilden på grytlapparna, där färgerna inte stämmer alls:

Jag ändrade bakgrunden på bloggen nu också, och insåg att jag var tvungen att korrigera min bloggbeskrivning nu när jag gått ner mig i stickningsträsket.
När jag gjorde det så tänkte jag på hur länge sedan det var sedan jag skrev något om något alls förutom handarbete här på bloggen, men jag lovar att det kommer. Jag filar lite på ett inlägg om varför jag är emot miljörörelsen, till exempel.

En gräslig lärka

Idag är det symötestisdag med Husmorsskolans Nya Syförening igen, så nu har jag passat på att fotografera min gröna sjal som jag lovade.

Fotona är tagna nu på kvällen på min skuggiga balkong, så egentligen går färgerna mer åt gult än på bilderna och sjalen är väl snarare gräsgrön.

Den är stickad efter mönstret Larch av Tinks and Frogs Rue i Gjestal Baby Ull (tyvärr i två olika färgbad, men bytet kom precis i början av spetsen så det gör inte så mycket).
Det är den första riktiga spetsstickningen jag gjort, och det var både enkelt och roligt. Garnet är mjukt och skönt och har blivit en av mina favoriter.

Sjalen blev precis lagom stor att ha runt halsen, och då syns spetsen bra också:

Sommarstickat

Palten gillar inte när jag sitter vid datorn om det inte är för att han ska få se videor på hästar, så det har inte blivit så mycket bloggande under semestern när vi är hemma samtidigt hela tiden.

Här kommer i alla fall en snabb uppdatering:

Min gröna sjal är klar och blev bra, den väntar bara på att fotograferas.

Mint Julep-tröjan är i full gång, framstycket av spetsen är klar och blev så här:

Jag tror att jag kommer att få repa upp en liten bit eftersom spetsen blev för lång, men den är jätterolig att sticka och jag tror den kan bli toksnygg.
En extra bonus är dessutom att den gjorde min svärmor stickguden imponerad, hon hade aldrig stickat spets.

Hippiefilten går långsamt framåt och jag är snart klar med nästa nystan. Rutorna är perfekta små grejer att ha i fickan och plocka upp och virka på när man åker med barnvagnen på bussar och spårvagn.

Jag har börjat på en Ella Funt-kofta till en fin kompis barn som jag hoppas kommer i höst, i dyrt fint Baby Cashmerino:

Och till sist så har jag precis, under en bilsemester till Örebro och Stockholm (i baksätet med en pigg och aktivitetskrävande palt), lyckats sticka färdigt Kalajoki-sockorna som mamma ska få i julklapp. De blev fina, men ska inte fotograferas förrän jag fäst trådarna och kört över dem med nopp-maskinen.

Area 51

Jag lyssnade på senaste avsnittet av Stick with us podcast, där de pratade om UFOn (unfinished objects).

Mitt Area 51 är nog värre än de flestas: det ser ut så här:

Det är en rottingkista allra längst bak och längst underst i vårt överfulla källarförråd.

Jag tror inte att jag öppnat den sedan gymnasiet (för snart tio år sedan),och jag har faktiskt ingen aning om vad som finns inuti. Det har faktiskt gått så långt att det inte längre känns ångestfyllt utan spännande att öppna den, men för att göra det måste jag ju tömma halva förrådet så det blir ändå ett för stort projekt att ta tag i.

Provlapp

Till Siesta Key-tröjan köpte jag vitt Allino, som är hälften lin och hälften bomull, och ljusare mintgrönt Drops Safran i bomull.

Nu är provlappen gjord, och jag vill bara titta på den hela tiden. Det här kommer att bli så fint!