Tur att man har otur

Min huslängtan (som jag skrev om här) fortsätter. Nu har jag för första gången anmält mig till en visning, på ett underbart 30-talshus med en trädgårdstidnings-trädgård, jordkällare och snällt renoverad insida.
Tyvärr var det fler än vi som gillade huset, så det såldes innan visningen för 400 000 kr mer än utgångsbudet (som jag tyckte var ganska högt från början, med tanke på att det bara var 90 m2).
Nåjo, det är väl tur det, eftersom vi ju inte tänkt köpa något hus, inte behöver något hus och nog inte skulle få lån till något hus (kan man övertyga en bank om att man ska få lån när en av oss jobbar 80% med ganska bra lön, och den andra är föräldraledig student, om man talar om att vi faktiskt aldrig gör av med några pengar?).

Den trista höstbalkongen

Balkongen behövde verkligen en makeover. Den hanns inte riktigt med i somras, men har trots det varit snäll mot mig och gett mig kryddor, jordgubbar och en fuchsia som bara blommat och blommat.

Nu när november börjat såg den ut så här:

Igår hade jag äntligen en kompledig dag utan några andra planer, och palten ville dessutom gå ut på balkongen hela förmiddagen. (Han vill ofta gärna gå ut dit. Hans moster bor hos oss på helgerna och brukar sitta där och röka, så jag tror att han vill se efter om hon kanske gömmer sig därute.) Jag drog på honom overallen och så fick han sitta på golvet och undersöka tomma krukor medan jag tömde ut blomlådor i tusen sinom tusen kompostpåsar och klippte av de kryddor som fanns kvar, så jag kunde torka dem i köket:

Senare köpte jag ljung och cyklamen dit också, men då hade det blivit för mörkt för att plantera dem så det får bli en annan dag.

Här kommer alla årstider på en och samma gång

Av mina krukväxter är det bara novemberkaktusen som fattat vilken årstid det är, och fått knoppar nu.

Både bägarrankan i fönstret...

... och fuchsian på balkongen (ja, trots frosten!) har helt missuppfattat säsongen och blommar för fullt.

Men jag kan nog förlåta dem.

Morsgrisar är vi allihopa

Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare i bloggen, men sedan juli har jag börjat jobba 80% och min man är hemma med palten.  

Vi har verkligen jobbat för att det inte ska bli som vi ser hos en del av våra kompisar, att mamman automatiskt blir den "huvudsakliga föräldern" medan pappan "hjälper till", men nu känns det som om vi är på väg att hamna där ändå.

Palten blev ganska tidigt ganska mammig, men vi tänkte att det var helt naturligt när jag var hemma mest och att det skulle vända när pappan tog över, men det har det inte gjort.
Varje morgon när jag går hemifrån storgråter han. Sedan under dagen har han och pappan det bra, men vid tretiden börjar han gråta igen och är (mer eller mindre) ledsen tills jag kommer hem vid fyra.
När vi är tillsammans allihop söker sig palten till mig och vill inte vara med sin pappa. Nu i helgen åkte vi tåg i tre timmar fram och tillbaka, och han vägrade helt sitta hos sin pappa. Palten började skrika så fort han tog honom, och blev lugn direkt när han fick sitta hos mig.
I vanliga fall brukar han kunna leka med sin pappa ett tag, men när han blir trött eller ledsen vill han alltid komma till mig.

Jag ammar fortfarande fritt på morgonen, eftermiddagen och natten. Palten har länge inte velat ha någon annan mat, men nu äter han gröt och rån på dagarna och min man försöker ge honom lagad mat med varierande resultat. Jag förstår att amningen bidrar mycket till att jag (och mina bröst) blir synonym med mat och tröst och närhet, men vi vill inte sluta amma innan han börjar uppskatta annan mat och själv verkar vara redo för det.

Jag blir förstås trött av det här, men värre är att pappan känner sig ledsen och förstås att palten känner sig övergiven av mig. Det känns inte heller som om det blir bättre och bättre, utan det går snarare åt andra hållet.
Jag vet att barn går igenom en separationsfas i ungefär den här åldern, men vi hade hoppats att han skulle se sin pappa som en anknytningsperson och trygghet också. Dessutom visar han ingen blyghet mot andra, utan är enormt flörtig och utåtriktad mot alla.

Vi tvingar förstås inte palten att vara med sin pappa när han inte vill det, men när jag måste gå till jobbet så måste jag ju faktiskt gå (även om jag nog kommit försent varje dag i veckan på sista tiden).
I min desperation har jag vänt mig till familjeliv och hoppas på några kloka svar därifrån. Vi får se hur det går (och jag inser nu när jag skriver att jag nog kanske borde ha frågat på Sjalbarn istället, för att få svar jag tyckte var kloka).

Vatten över huvudet

Efter att ha stickat två och ett halvt par sockor trodde jag att jag var expert på stickning, och bestämde mig för att sticka en bebiskofta med fair isle-mönster i massor med färger.

Hittills har jag bara gjort provlappen. Det tog en vecka och blev inte perfekt utan ganska så skruttig.

Och baksidan blev såhär:

Titta in på Husmorsskolans Nya Syförening istället, och se om någon lyckats med något där!

Sådan är kapitalismen

Jag är på jakt efter en ny bärsele nu, eftersom palten för länge sedan blev för livlig för Becon och nu är för tung för att jag ska orka böra honom i Ergokopian.

När jag kollade på annonserna på Sjalbarn kom jag på att jag nog borde sälja min Etsy-mei tai som jag knappt använt, den här alltså:

Det är alltid så spännande att köpa och sälja saker på internet, jag måste verkligen passa mig så jag inte blir en tradera-junkie.

Sockor

Det är ganska sent, men jag hann i alla fall få till ett inlägg om mitt bidrag till Husmorsskolans Nya Syförening. Jag har stickat ett par raggsockor till mig själv.

Mina gamla sockor bestod av mer hål än socka, så de är verkligen välbehövda. Jag har stickat dem i Järbo Raggi 15109 efter det här mönstret från Garntorget. Min svärmor säger att det är samma mönster som hon klippte ut från en tidning för flera år sedan, som är det bästa raggsocksmönster man kan använda. Min svärmors granne säger dessutom att man måste sticka alla raggsockor i Raggi, eftersom det är det enda garnet som håller i flera år.

Jag stickade efter grundmönstret med smala skaft och rak tå, och jag tycker att skaften blev lite väl smala (även om det känns bra när de sitter på). Men de känns ändå lyckade, och nu känner jag mig som en person som kan sticka. Jag har redan börjat fantisera om att sticka jumprar och koftor, men jag ska nog börja med ett till par sockor (i present) och en liten kofta i restgarn till palten.