Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare i bloggen, men sedan juli
har jag börjat jobba 80% och min man är hemma med palten.
Vi har verkligen jobbat för att det inte ska bli som vi ser hos en del
av våra kompisar, att mamman automatiskt blir den "huvudsakliga
föräldern" medan pappan "hjälper till", men nu känns det som om vi är på
väg att hamna där ändå.
Palten blev ganska tidigt ganska mammig, men vi tänkte att det var helt naturligt när jag var hemma mest och att det skulle vända när pappan tog över, men det har det inte gjort.
Varje morgon när jag går hemifrån storgråter han. Sedan under dagen har han och pappan det bra, men vid tretiden börjar han gråta igen och är (mer eller mindre) ledsen tills jag kommer hem vid fyra.
När vi är tillsammans allihop söker sig palten till mig och vill inte vara med sin pappa. Nu i helgen åkte vi tåg i tre timmar fram och tillbaka, och han vägrade helt sitta hos sin pappa. Palten började skrika så fort han tog honom, och blev lugn direkt när han fick sitta hos mig.
I vanliga fall brukar han kunna leka med sin pappa ett tag, men när han blir trött eller ledsen vill han alltid komma till mig.
Jag ammar fortfarande fritt på morgonen, eftermiddagen och natten. Palten har länge inte velat ha någon annan mat, men nu äter han gröt och rån på dagarna och min man försöker ge honom lagad mat med varierande resultat. Jag förstår att amningen bidrar mycket till att jag (och mina bröst) blir synonym med mat och tröst och närhet, men vi vill inte sluta amma innan han börjar uppskatta annan mat och själv verkar vara redo för det.
Jag blir förstås trött av det här, men värre är att pappan känner sig ledsen och förstås att palten känner sig övergiven av mig. Det känns inte heller som om det blir bättre och bättre, utan det går snarare åt andra hållet.
Jag vet att barn går igenom en separationsfas i ungefär den här åldern, men vi hade hoppats att han skulle se sin pappa som en anknytningsperson och trygghet också. Dessutom visar han ingen blyghet mot andra, utan är enormt flörtig och utåtriktad mot alla.
Vi tvingar förstås inte palten att vara med sin pappa när han inte vill det, men när jag måste gå till jobbet så måste jag ju faktiskt gå (även om jag nog kommit försent varje dag i veckan på sista tiden).
I min desperation har jag vänt mig till familjeliv och hoppas på några kloka svar därifrån. Vi får se hur det går (och jag inser nu när jag skriver att jag nog kanske borde ha frågat på Sjalbarn istället, för att få svar jag tyckte var kloka).
Palten blev ganska tidigt ganska mammig, men vi tänkte att det var helt naturligt när jag var hemma mest och att det skulle vända när pappan tog över, men det har det inte gjort.
Varje morgon när jag går hemifrån storgråter han. Sedan under dagen har han och pappan det bra, men vid tretiden börjar han gråta igen och är (mer eller mindre) ledsen tills jag kommer hem vid fyra.
När vi är tillsammans allihop söker sig palten till mig och vill inte vara med sin pappa. Nu i helgen åkte vi tåg i tre timmar fram och tillbaka, och han vägrade helt sitta hos sin pappa. Palten började skrika så fort han tog honom, och blev lugn direkt när han fick sitta hos mig.
I vanliga fall brukar han kunna leka med sin pappa ett tag, men när han blir trött eller ledsen vill han alltid komma till mig.
Jag ammar fortfarande fritt på morgonen, eftermiddagen och natten. Palten har länge inte velat ha någon annan mat, men nu äter han gröt och rån på dagarna och min man försöker ge honom lagad mat med varierande resultat. Jag förstår att amningen bidrar mycket till att jag (och mina bröst) blir synonym med mat och tröst och närhet, men vi vill inte sluta amma innan han börjar uppskatta annan mat och själv verkar vara redo för det.
Jag blir förstås trött av det här, men värre är att pappan känner sig ledsen och förstås att palten känner sig övergiven av mig. Det känns inte heller som om det blir bättre och bättre, utan det går snarare åt andra hållet.
Jag vet att barn går igenom en separationsfas i ungefär den här åldern, men vi hade hoppats att han skulle se sin pappa som en anknytningsperson och trygghet också. Dessutom visar han ingen blyghet mot andra, utan är enormt flörtig och utåtriktad mot alla.
Vi tvingar förstås inte palten att vara med sin pappa när han inte vill det, men när jag måste gå till jobbet så måste jag ju faktiskt gå (även om jag nog kommit försent varje dag i veckan på sista tiden).
I min desperation har jag vänt mig till familjeliv och hoppas på några kloka svar därifrån. Vi får se hur det går (och jag inser nu när jag skriver att jag nog kanske borde ha frågat på Sjalbarn istället, för att få svar jag tyckte var kloka).
