För ett tag sedan skrev jag ju om AP, Attachment Parenting, och idag insåg jag att de som inte hänger lika mycket på Familjeliv som jag (men vem gör inte det?) kanske tror att jag pratar om primater.
Vad som är viktigt i AP förklaras ganska bra på Nära Föräldrars (fruktansvärt långsamma)
hemsida, men i stora drag handlar det om att vara nära barnet och lyssna på det, och ha en respektfull ömsesidig relation istället för att försöka uppfostra det med hjälp av olika metoder.
Jag har läst en del om AP och tycker att mycket verkar vettigt. Min man är skeptisk till alla teorier och tycker att man ska lita på sitt sunda förnuft, men eftersom det mesta inom AP stämmer överens med hans sunda förnuft så är han också med på noterna.
Fast vi går inte all in, en del saker tycker vi verkar för flummiga och andra saker som att sova tillsammans med barnet kan vi inte göra eftersom min man gärna rullar över folk (mig) när han sover. När jag och palten har försökt sova tillsammans på dagarna brukar jag få ont i höfterna av att ligga för stilla, och varken han eller jag sover särskilt gott. Men sömnen är jobbig, och kommer att få ett eget inlägg snart.
Jag har en sjal och en bärsele som jag bär palten i när vi är ute, och när jag behöver ha händerna fria hemma. Vi har en barnvagn som vi använder när vi är ute båda två, men jag vågar inte gå ut med den själv av rädsla för att palten ska bli ledsen och jag ska bli handlingsförlamad när jag ska ta upp honom och trösta samtidigt som jag ska köra vagnen och förflytta oss någonstans. (Dessutom har jag ramlat när jag skulle försöka lyfta på vagnen på spårvagnen.)
Jag ammar typ konstant, och rör i palten 95% av den tid jag är vaken, och försöker anpassa mig efter hur han vill ha det och göra det som gör honom glad.
Det går ju inte att veta, men jag hoppas att det här kommer att göra så palten blir lite lyckligare som vuxen, och att han kan möta olika problem och svårigheter på ett bra sätt eftersom han har en trygg grund att stå på.
Eller åtminstone att han inte blir helt knäpp.
